Leandertalaren

På annandagens morgon 2004 satte jag mig i bilen och körde från Björkfors till Linköping. Jag hörde på radion om en jordbävning till havs på andra sidan jorden. Flodvågor sköljde in över stränder i bland annat Thailand och Indonesien.

Jag tänkte inte så mycket på det då. Man tänker att, "Oj då!", men man förstår inte.

 

Kraften hos naturen när den slår till är helt enorm. För det första en enorm jordbävning.

 

Det enda man som människa kan lita på ska finnas kvar, att det ska vara stabilt och hårt och fast, det är att jorden ska finnas under våra fötter. Att den ska ligga stilla och att den ska hålla oss i ett varmt och fast grepp.

 

Plötsligt försvinner den tryggheten. Marken skakar. Jorden liksom bubblar. Allt gungar. Inget är längre säkert.

 

När jordbävningens epicentrum sker till havs fortsätter rörelseenergin att byggas på i vattnet. Enorma vågor skapas som rullar ut i stora cirklar från den plats där jordbävningen skedde.

Ju längre de rullar desto starkare blir de. Som en snöboll som rullar utför en snöig backe suger vågen till sig energi och kraft.

 

Det går inte att tänka sig, att föreställa sig hur en jättevåg, en tsunami, ser ut. Hur den låter.

 

Överlevande från tsunamin annandagen 2004 har berättat att havet plötsligt försvann. Hur vattnet drog sig bort. Hur fiskar låg och sprattlade på sanden där det nyss var hav.

Nyfikenheten lockade människor. Man drog sig ut. Tittade mot horisonten. Vad händer nu?

Somliga insåg faran. När havet förvinner såhär så borde det snart komma tillbaka. Och det med kraft.

 

Plötsligt anar man något vid horisonten. En våg. Den närmar sig. Den växer. Den övergår till att se ut som en bergvägg av vatten.

Vågen rusar rakt mot land.

"SPRING!"

 

Plötsligt var den lugna, soliga och varma annandagsmorgonen som bortblåst.

Från mysig frukost med nära och kära till en kamp för livet.

 

Man slets bort från sina familjemedlemmar, sina vänner. Man simmade, sprang, klättrade och klamrade sig fast vid sådant man trodde var säkert.

Samtidigt som man säkert inte förstod något av vad som hände?

 

Våg efter våg sköljde in över land. Vattenmängden pressade fram långt in över kustlinjen och en bra bit upp på fastlandet. Hus sköljdes bort, bilar sopades iväg som små gruskorn. Båtar sveptes in på land och hamnade långt från hamnar och bryggor.

 

Man vet inte hur många som miste livet den morgonen, men man räknar med mellan 230 000 och 300 000 människor. Över 230 000 själar, 230 000 personer med egna liva, drömmar, orosmoment, glädjeämnen och minnen släcktes i en handvändning.

 

Bland dessa var 543 personer svenskar.

Katastrofen vidrörde var och varannan svensk. Alla kände någon som i alla fall kände någon annan som var där, som överlevde eller som dog på sin semester annandagen 2004.

Jag minns vår käre lokalreporter på Kindaposten, Lasse Johansson, som var där med sin familj. En underbar människa som kunde skriva lika intresserat om husmorsföreningens årsmöte i Höganlid som om polismördarjakten i Malexander.

Han skrev ofta om våra teaterföreställningar och han berömde mig ofta för mina rolltolkningar. Han och hans dotter dog den morgonen, medans hans son och hustru överlevde.

 

10 år har gått.

 

10 år av sorg och av kamp.

 

Kamp för att åter bygga upp ett liv.

 

Över 5 miljoner människor var efter denna morgon plötsligt hemlösa.

 

Tänk er själva att kämpa och slita för att få livet att gå ihop och så plötsligt sveper havet in och tar allt ifrån er.

 

Man måste ha en enormt stark vilja, an sanslöst stark livsgnista för att orka resa sig och fortsätta kämpa.

 

Jag är full av beundran inför dessa människor.

 

Alltmedan människor kämpade för sina liv på andra sidan jorden, kämpade mot naturens urkrafter så ryckte jag på axlarna i min bil på väg från Björkfors mot Linköping. Ett enkelt "Oj, då!", och sedan vidare på vägen.

Vad annat kan man tänka när man aldrig hört ordet Tsunami tidigare.

 

Men nu vet vi vad det är och vi kommer aldrig glömma det.

 

Jag tänder idag ett ljus för alla de som rycktes bort den morgonen för 10 år sedan. Jag sänder en tanke till anhöriga och överlevande.