10:18:08
Alla dessa konstiga idéer...
Jag sitter här och tänker på den politiska situationen som Sverige hamnat i.
Jag har alltid tidigare känt mig lugn med de politiker som styr Sverige. De har käbblat med varandra, men alltid respekterat varandra. De har även alltid fört en öppen politik för att bygga ett Sverige där alla kan få en plats. Där alla kan leva och ha det bra.
Vägen till det målet är förvisso olika beroende på vilken sida man står som politiker, men målet är alltid detsamma.
Men nu har det kommit upp ett nytt parti. Sverigedemokraterna.
Ni som följt mig vet att jag inte har mycket till övers för dessa.
SD är ett parti med rötter långt ut på högerkanten. På 90-talet stod dess grundare med rakade huvuden, iklädda bombarjackor och kängor med stålhätta. De viftade med sina svenska flaggor, skanderade nationalsången och ropen "Sverige åt svenskarna" ekade runtomkring dem.
De har gjort en lång resa sedan dess. Det kan jag verkligen hålla med om. De har insett att man kommer ingenstans med att vara öppet rasistisk, utan man har förklätt sitt parti. Bombarjackan har bytts ut mot kavaj, kängorna har blivit loafers och håret har i många fall fått växa ut på huvudena.
Men hur mycket man än klär om sig, så byter man inte ideologi bara sådär.
Jag tycker i och för sig inte att deras rasistiska rötter är det stora problemet.
De är ett populistiskt parti, och det är problematiskt.
Det som kännetecknar populism är att man har ett stort och komplext problem. I detta fall ett land med relativt stora klyftor mellan de som har det bra och de som har det dåligt i samhället. Arbetslöshet och problem inom vård och äldreomsorg. Populismen hittar en snabb väg ut. En enkel lösning. En syndabock.
Invandringen! Ja, om vi kraftigt begränsar invandringen så kommer Sverige att blomstra!
Men är det verkligen så lätt? Får inte detta stora konsekvenser. All arbetskraft som kommer in över våra gränser. Behövs inte den? Skatteintäckter som kommer staten till del. Behövs inte dessa?
Populism har ställt till det förr. Inte för alltför lång tid sedan körde man med ett populistiskt parti i styrande position i ett land inte långt bort från Sverige. Det var på 1930-talet och landet var Tyskland.
Vi vet alla hur det gick där.
Jag säger inte att Sverige är på väg dit, där Tyskland var 1945, men det finns många tydliga paralleller.
Ryssland som skramlar med vapen, omvärlden har finansproblem och vi har en tydlig syndabock. Men denna gång är det inte judar, utan muslimer.
SD har haft ett starkt ess i sin rockärm. Jimmie Åkesson. Han har byggt upp förtroendet för partiet. Jag kan hålla med om att killen är karismatisk. Han kan snacka, och han vet vad han ska säga för att vinna poäng hos många väljare.
Jag har dock alltid känt att politiken han för är alltför tunn. Därför har han aldrig lockat just mig. Men jag vill ha sagt att jag förstår att människor lockas av hans löften. Detta känns också igen från 1930-talet. Adolf var en jäkel på att tala, på att få folket med sig.
Att få hela folket bakom sig i jakten på judar krävde nog sin man, kan jag tro.
Men jakten på syndabockar har sitt pris. Den gode Åkesson gick in i väggen och när han sjukskrev sig efter valet i höstas känns det som att SD tappade sin mask.
Dagen före omröstningen om budgeten höll Matthias Karlsson, SD:s tillfällige ledare, en lång propagandaföreläsning där han förklarade att han hade ett ansvar mot de 13 % av Sveriges befolkning som röstat på dem. Att de skulle fälla varje budget, varje regering, om de inte samarbetade med SD i den enda fråga de egentligen bryr sig om. Invandringen.
Löften om bättre förhållanden för pensionärer, bättre skola, bättre vår och äldreomsorg, det sket de högaktningsfullt i när de fällde budgeten. En enda sak var vad det handlade om. Stoppa invandringen!
Extravalet ser man dessutom som en folkomröstning om för eller emot fortsatt invandring.
Att stå och stirra sig blind på ett problem, och missa alla andra leder inte landet framåt.
Sedan extravalet utlystes är det organiserat kaos i landet. Inget vet egentligen vad som kommer hända, eller hur det kommer bli.
Men det är ytterst viktigt att vi minns att landet ska styras. Det ska lösas stora problem. Skolan måste få tid att jobba in sin läroplan, äldrevården behöver ekonomiska medel för att få in mer personal, vården behöver bli mer lättåtkomlig, infrastrukturen behöver underhållas, vägar och järnvägar behöver ses över ordentligt, pensionärerna behöver få det tryggare, de sjuka behöver trygghet och de arbetslösa behöver få stöd från Arbetsförmedlingen och inte behöva känna sig som en belastning.
Vi behöver jobba fram en lösning på hur vi ska kunna ta emot de flyktingar som är på väg från krigen ute i världen. Integrationen har inte hängt med, men vi kan lösa det.
Det viktiga är att vi tar hand om de som har det svårt. Att vi kanske drar ner litegrann på vår välfärd men i detta räddar liv i andra änden.
SD visade sina rätta ansikten på presskonferensen dagen för budgetomröstningen.
De rakade huvudena, bombarjackorna, kängorna och de svajande svenska flaggorna var inte långt borta.
Jag mådde fysiskt illa när jag lyssnade på dem.
Jag hoppas att folk som la en missnöjesröst på SD i riksdagsvalet inser sitt misstag och återgår till ett mer etablerat, mer humant och ett mer allsidigt parti. Ett parti som har ett holistiskt tänkande som kan lösa samhällsproblemen på alla nivåer, och inte bara på en nivå.
Så detta är alltså det jag sitter och funderar på idag.
Ha nu en fin dag, kära läsare!