Leandertalaren

Idag har jag varit på begravning.

 

 

Olov Johansson, mest känd som Olle i Grindstugan.

 

Olle var en säregen gammal gubbe. En liten, spänstig man med litet skägg på hakan och små plurande ögon. Han spenderade sitt liv med att jobba och slita. Inga lediga dagar, bara gneta och gno.

Han jobbade i skogen. Oftast ensam.

Han trivdes nog bäst så. Han var vad man i gamla tider skulle ha kallat för eremit. Han var en naturmänniska. Han kunde alla knep om hur man läste av naturens tecken. Alla gamla knep ur Bondepraktikan.

Jag lärde känna honom under tiden vi hade affären i Björkfors. Då kom han och gick från sitt hem, Grindstugan, vid korsningen där Basundavägen kommer ut på stora vägen utanför Björkfors. Kan det vara ett par kilometer enkel resa. Lite drygt det kanske. Men han vandrade i ur och skur för att handla. Och för att få en liten social stund, såklart. Han var inte den pratsamme, men några ord byttes alltid. Och han stod en stund innanför dörren och väntade. Kanske njöt han av att ha sällskap en stund, kanske samlade han kraft för att orka vägen gå hem igen.

Han stod i alla fall där i tystnad ibland och man bytte några ord med honom. Ibland var han mer pratsam. Då kunde han berätta något om Björkfors i svunna tider. Om folket som bodde där och om händelser som utspelats där.

 

Jag som var med i brandvärnet även då, pratade med honom om en skogsbrand jag varit ute på och då kunde han berätta om en stor brand någonstans på andra sidan sjön Björkern. Brandkåren hade jobbat länge med att släcka den och det hade brunnit mycket.

 

Olle var ärligheten självt. Min syster stod i kassan när Olle var och handlade en dag. Han tog aldrig någon kundkorg, utan han packade ner sina varor i skinnpåsen han alltid bar med sig. När han kom till kassan ställde han upp den på disken och man fick plocka upp vara efter vara och slå in priset i kassaapparaten. Sedan packade vi ner varorna igen och han betalade för sig.

Den dagen var han i affären precis då den skulle stängas för lunch klockan 12. Han traskade iväg hem mot Grindstugan och syrran stängde igen butiken. En timma senare öppnade hon och då stod Olle utanför dörren.

Han hade då gått vägen hem, packat upp sina varor och granskat kvittot. Han konstaterade att han inte betalat för en bit fläsk. På något sätt hade den glömts kvar i väskan och syrran hade inte slagit in priset för den i kassan. Så han tog på sig stövlarna, ytterrocken och mössan och gick tillbaka till affären för att göra rätt för sig.

 

Sista åren bodde han först i en pensionärslägenhet i Björkfors och sedan på ett äldreboende i Kisa. Han trivdes väl inte alltför bra till en början då han alltid bott i närheten av skog och natur tidigare, men han fann sig i situationen.

 

Det finns många skrönor om Olle. Han var en väldigt speciell man. Hans temperament var hett och han tände till direkt om han blev retad på något vis. Det kunde vara saker som att några bilar stannade på vägen utanför hans hus. De två bilisterna som stannade kanske gjorde så för att byta några ord. Kanske stod de och pratade skit som vi svenskar så ofta gör när vi träffar någon bekant. Då kunde Olle tända till. Han sprang ut, stampade i marken och skrek och svor.

Den Olle har jag aldrig träffat på. Den Olle jag minns var lugn och snäll.

Ett liv i ensamhet ger resultat i den sociala kompetensen. Det är klart han inte visste riktigt hur han skulle hantera människor. Han träffade väldigt sällan på några, ju.

Men respekterade man honom och lyssnade man på honom, så respekterade han en tillbaka.

 

Mamma och en annan kvinna som bor i närheten i Björkfors har de senaste åren hjälp Olle. När han fortfarande bodde i Björkfors handlade de åt honom, då han inte kunde ta sig till affären. Lanthandeln i Björkfors var nedlagd, men servicen från dess sista ägare fanns kvar. Några av "gamlingarna" fick helt enkelt hjälp av mamma och av syrran då de ändå åkte till tätorterna i andra ärenden.

 

Detta gjorde att vi fortfarande höll kontakt, Olle och vi. Min mamma och den andra kvinnan, Marona, tog bland annat med Olle till älgparken i Tuna, söder om Vimmerby. Där fick han klappa älgar, mata dem och till och med få en puss av en av älgarna. Den dagen blev gamle Olle som ett barn på nytt.

 

Men nu var hans tid på Jorden slut. Ett lång, slitsamt liv som sträckte sig över nära nog ett sekel. Han har sett två världskrig, han har sett samhället utvecklas från bondesamhälle till ett hypermodernt datasamhälle. Det han sett med sina små plurande ögon, det skulle inte rymmas i någon befintlig hårddisk i världen.

 

När vi idag samlades till hans begravning kändes allt så fint. En vacker kista, fint blomarrangemang på kistans lock, orgelns klang fyllde kyrkan och prästen Helena Savén höll en fin predikan.

 

Men jag fick ändå en lätt ångestfylld känsla. I kyrkan var vi, min syster, hennes dotter och min mamma. Där var Marona och hennes man Nisse. Och där var bärarlaget och begravningsentreprenören.

Olles liv avslutades som det levdes. I avskildhet och ensamhet.

Men jag hoppas han stod bakom någon trädstam på Oppeby kyrkogård och såg oss när vi följde honom till sista vilan. Att han kände att hans liv kommer minnas, att han kommer leva kvar.

 

För det kommer han.

 

Vila nu i frid, Olle i Grindstugan.