Leandertalaren

 

Det gick bra. Bussen tog sig fram med sin ovane förare och passagerarna var förmodligen ganska nöjda. Ingen klagade i alla fall...

 

Jo, ni gissar förmodligen rätt. Det var jag som satt där vid ratten på Renaulten.

 

Dagen innan hade jag tagit mig upp till TK Buss i Kisas lokaler uppe vid Tegelbrukskullen för första gången och Lasse Lindsmyr hade visat mig vägen runt. Tidigt på morgonen började vi. Jag skulle vara på plats vid garaget klockan 05:00. Jag var livrädd för att försova mig och mamma ställde givetvis upp på sin morgontrötte son. Hon ringde och kontrollerade så jag var uppe vid 03:40.

Tro mig. Vid det tillfället funderade jag på om jag verkligen valt rätt yrke...

 

Men jag drog mig upp ur sängen, tvingade i mig frukost och körde mot Kisa. Lasse var på plats och visade sig vara en fenomenal lärare. Med lugn och ro berättade han hur han gjorde. "Du behöver inte göra så, men så gör i alla fall jag..." sa han och jag sög i mig av hans erfarenheter och kunskaper.

 

En av TK Buss två Renaulter. Foto:phbuss.se

 

Men så denna dag för tio år sedan så var det alltså dags för mig att på egen hand styra bussen. Lasse skulle vara ledig på eftermiddagen, så jag var med honom på morgonen även den dagen.

Jag körde alltså Björkforsbussen på eftermiddagen. Sedan körde jag två linjer uppe vid Hamra, Gärdala och Opphem utanför Rimforsa.

När jag sedan styrde ner bussen till Kisa och parkerade den i tvätthallen var jag så nöjd. Jag hade lyckats. Passagerarna hade varit snälla, bussen var hel och jag tog helg, för detta var en fredag.

 

Jag blev liksom kvar på TK Buss i Kisa. Jag var extrachaufför och lärde mig både linjeturer och skolturer. Efter ett par år blev kollegan Kristin mammaledig och jag tog över hennes uppgift. Att skjutsa särskoleungdomar från Kinda till olika skolor i Linköping. Ett glatt gäng som man snabbt lärde känna. Dessa turer blandades upp med linjekörning runt Kisa under två år.

Då tappade TK Buss sitt avtal, både med kommun och Östgötatrafiken och jag fick byta uniform. Jag flyttade ner till Kisa station och började jobba för Veolia. Ledbuss blev vardag för mig. Men jag kan säga att det var en häftig känsla att sitta vid ratten på en sådan första gången och se den långa bussen i backspegeln. "Ska jag verkligen fixa detta?" frågade jag mig.

Jag gjorde´t...

 

Nya upphandlingar två år senare gjorde att uniformen än en gång byttes ut. Denna gång till Stångåbuss. Vi stannade kvar på Kisa station, samma platschef och samma kollegor, men ny skylt på dörren. Där är jag kvar och där trivs jag väldigt bra. Där och då blev dubbeldeckaren vardagsmat för oss.

 

När jag nu tänker tillbaka och ser den då 23-årige Nicklas framför mig i den lilla Renaultbussen så blir jag ganska glad. Jag ser att jag faktiskt gjort en ganska rejäl resa som person. Då var jag nervös och stressig, nu är jag lugn och säker. En stabil yrkeschaufför, helt enkelt.

 

Många minnen finns från åren. Passagerare som passerat, tillbud och händelser som färgat vardagen.

Jag minns min första snöstorm. Det vräkte ner snö och jag råkade bli tre minuter sen till min första avgångstid. Detta trots att jag åkt i god tid från garaget. När jag kom fram och släppte på passagerarna fick jag en utskällning av en av dem för att jag var så sen. Folk hade fått sparken förr för att de var sena, fick jag höra. Passageraren beklagade sig högt och ljudligt hela vägen och jag kände mig urusel då detta var väldigt tidigt i min karriär. När jag så släppte av dem på sluthållplatsen, i tid då det fanns gott om tid i turlistan bör tilläggas, klev den klagande av och sprang iväg mot nästa buss. En annan man kom fram, la en hand på min axel och sa: "Bry dig inte om honom. Du körde jättebra!" Så gick han av och jag blev helt varm i hjärtat.

 

Jag minns då det var så dimmigt att jag missade infarten till Horn när jag körde linje 545 en morgon.

Jag minns morgonar då man kommit till en djupfryst buss. Utetempen låg runt 20 minusgrader och innetempen i bussen låg kanske på 10 minus. Man drog ner mössan, drog på sig vantar och körde. Man kände knappt fötterna. Även denna morgon körde jag 545:an. När jag lämnade Hycklinge kom en tjej fram och bad mig sätta på värmen.

Samma situation har inträffat fast med helt andra förutsättningar. Högsommar och strejkande AC. En dam ber mig sätta igång AC:n.

Jag förstår faktiskt ärligt talat inte varför man säger så. Kanske bara är jag, men jo, jag hade nog satt på värme på vintern och kyla på sommaren om jag bara kunnat.

 

Det där med roliga passagerare. Jag minns många original. Har ju tystnadsplikt så jag tänker inte hänga ut någon, men man möter väldigt mycket olika sorters människor i mitt yrke. De ensamma som söker kontakt. Som sitter fram och pratar med chauffören. Tonåringen som helst går på bussen där bak. Den fulla 40-åriga kvinnan som vill ha en Ungdomsbiljett följt av ett gapskratt då hon åkerhem på nattbussen och den stressade affärsmannen som alltid pratar i mobilen på väg hem från jobbet.

 

Jag har varit ute för bråk på bussen en gång. Två yngre män påverkade av alkohol blev förbannade på en medelålders man som sa till dem att sätta sig och vara tysta. De ville svara mannen genom att slå honom på käften. Jag lyckades ryta i från förarplatsen, då jag såg vad som hände under körning och de unga männen lugnade sig. Jag körde vidare och den ena av de yngre männen kom fram och förklarade att han inte ville bråka, det var ju inte han som började. Jag sa lugnt till honom att det inte spelade någon roll vem som började, bara alla slutade med bråkandet. Vi småpratade en stund och ganska snart blev jag inbjuden till festen de båda var på väg till. Jag tackade men ursäktade mig med att jag skulle upp och jobba även dagen därpå.

Kvinnan som åkte tillsammans med den medelålders mannen kom sedan fram och tackade mig för mitt lugn i situationen.

 

Jag har varit med om dagar då jag kört runt på landsbygden runt Björkfors om sommaren utan en enda passagerare på hela dagen. Man känner sig inte så värst betydelsefull just då, men så dyker det upp en passagerare och man gör genast nytta.

Jag minns två holländska damer som turistade i Kinda en vecka. De bodde på vandrahemmet i Björkfors och åkte med mig då och då. De ställde faktiskt den klassiska frågan (på knackig engelska): "Vad gör du på riktigt, då?"

Tro det eller er, men jag jobbar faktiskt med detta...

 

Jag minns våra julfester med TK Buss-gänget. Julshowen nere i Hultsfred och självklart resan till Tallin. Hela företaget åkte, bortsett från en som blev magsjuk. Första helgen efter nyår åkte vi och det blåste storm. En kollega sa sig, med Estoniakatastrofen i färskt minne, ha hört bogvisiret lossna flera gånger under natten. Jag skulle ha delat hytt med den som låg hemma i magsjuka så jag var ensam. Och nog var det lite läbbigt att ligga där och lyssna på motorerna som kämpade och känna hur fartyget stampade fram över de 10 meter höga vågorna.

Men sjösjuk, det blev jag faktiskt inte. Och på ytan höll vi oss, både fram och tillbaka.

 

Jag minns hur annorlunda de små samhällena såg ut då jag började jämfört med nu. Både Björkfors och Hycklinge hade både skola och affär då jag började. Nu är byarna stilla och tysta. Liksom i dvala.

 

Jag minns höststormar då man skulle ut och köra skolbuss. Tidiga morgonar och man visste inte om man skulle ta sig fram, eller om det skulle ligga något träd över vägen. Jag klarade mig.

 

Jag minns hur jag fick släpp när jag körde en ledbuss. Även detta på linje 545 från Hycklinge. Bussen var full med högstadie-elever och vägen var förrädiskt snöig och isig. Vid Bränntorp lutar vägen utför och mot högersidan i en högersväng. Mitt i svängen ligger en hållplats där jag skulle stanna. Jag bromsade och kände hur bussen bara reste iväg. Jag rattade med och bad till högre makt att inte få möte. Det ordnade upp sig, även denna gång.

En annan gång då vägen var glashal hade jag också problem vid Hycklinge. Jag stannade med ledbussen vid en hållplats strax utanför Hycklinge för att släppa av passagerare. Sedan kom jag inte igång. Våra ledbussar var inte bra vid halt väglag. De bara spann loss då motorn satt på vänstersidan och inte gav något tryck på det högra drivhjulet. Jag började backa nedför backen. Plötsligt dyker en polisbil upp framför mig. Den glider upp bredvid mig och polisen som kör tittar på mig. Jag pekar bakåt mot foten av backen, och hon nickar mot mig. Hon kör ner och ställer sig med blåljusen på längst ner. Jag kan lugnt backa ner tills jag får fäste och kan ta mig vidare framåt utan att behöva tänka på trafik runtomkring mig. Vad är oddsen på att det skulle komma en polis just där just då?

 

Jag minns en dag i början av sommaren. Jag skulle köra två varv med linje 540. Ledbuss, givetvis. Vid Frimis i Linköping när jag är på mitt första varv smäller det till. En luftkudde gick och tryckluften tappades snabbt. Jag tog mig upp till fjärrbuss där jag kunde få hjälp. Ny buss kördes fram och jag körde vidare. Dramatik så det räcker, kan man tycka.

Men ack så fel man kan ha! På andra varvet, vid Frimis i Linköping smäller det till igen. Ännu en luftkudde och ännu ett tryckluftssystem med läckage.

Den dagen hade jag nästan önskat att jag hållit mig hemma...

 

Jag minns fredagarna på "Gratisbussen" i Kisa. På fredagarna är torget fullt av handlare och det vill alla pensionärer ner till. På sommaren är det "Levande Torg" med underhållning i olika former. Bussen blev full flera gånger om. Vi lastade, körde ner till torget, släppte av och for sedan upp till nästa hållplats och lastade ännu fler passagerare. Svettigt och stressigt, men så kul! Vi skojade och skrattade, pensionärerna och jag. Det saknar jag...

 

Det har hänt mycket! Mycket mer än jag någonsin kommer kunna formulera i skriven form. Mycket mer än jag kommer ihåg, faktiskt.

Men sammanfattningsvis kan jag tänka att jag haft tio fina år.

Tio år av skratt och glädje, likväl som med stunder av sorg och ledsamhet.

 

Men jag vill tacka alla kollegor som funnits vid min sida under åren. Många har funnits med hela tiden. Andra har dykt upp under tiden. Men ni har alla betytt otroligt mycket. Jag har lärt massor av er, och förhoppningsvis har jag bidragit med lite kunskap även till er.

Jag vill tacka alla passagerare! Var och en av er. Ni gör min grå vardag till en färgsprakande fest, varje dag.

Och så vill jag sända ett tack till de företag jag jobbat hos. Kinda Busstrafik, TK Buss i Kisa, Veolia och Stångåbuss. Ni har alla bemött mig på ett fint sätt och låtit mig växa både som förare och som person.

 

Nu kör vi vidare... Tio år till... Minst...