Leandertalaren

 

Jag har tänkt på honom, på mig själv och på oss båda.

 

Till att börja med kan jag varna er för att det kommer bli ett personligt inlägg idag. Mycket tankar och minnen, men det får ni stå ut med.

 

När jag var liten kommer jag ihåg att jag inte hade riktigt lika bra kontakt med pappa som jag hade med mamma. Pappa jobbade som skiftarbetande polis och var borta mycket. När han kom hem var han ofta på dåligt humör, och det gick ut över oss i familjen. Inte så mycket fysiskt, men psykiskt.

Jag tror att pappa var med om saker som han inte dealade med, helt enkelt. Som polis måste man vara ute i skiten, både bland skurkar och banditer, men även på trafikolyckor och dylikt.

Han berättade en gång då jag hunnit bli vuxen om hur de letat efter en fot efter ett offer i en mopedolycka.

Bara en sån sak. Eller hur han stått öga mot öga med Svartenbrandt i jakten då han tidigare skjutit mot polis.

På den tiden som jag var liten, alltså under åttiotalet och tiden dessförinnan gömde sig många poliser bakom sin uniform. Man var en stark och stolt polis och inget kunde komma åt en. Sån var pappa. Inget skulle väl få honom att verka vek, heller.

Nej, de dåliga känslorna pressades undan och det dåliga humöret tog mer och mer av hans lynne.

 

Jag ska inte gå in på hur det var mer i detalj. Dels på grund av att det var längesedan och jag var rätt liten. Minnen bleknar med åren och mycket sitter mest kvar som ögonblicksbilder på näthinnan. Och dels för att jag känner att det är inget jag behöver behandla. Inte just nu, i alla fall.

 

Men jag hade inte någon jättebra kontakt med pappa när jag var liten. Han engagerade sig sällan i oss barn. Han och jag var ute på saker tillsammans en dryg handfull gånger under hela min uppväxt och det var efter att man fått tjata och vänta bra länge innan det inträffade.

 

Men det är de tillfällena jag vill fokusera på. De tillfällena då det var jag och min far.

 

När jag var liten gick jag hos en dagmamma som hette Bojan. Eller ja, hon hette Ingeborg, men alla kallade henne Bojan. I Ryd där vi bodde fanns många dagmammor och vi träffade dem med respektives dagbarn i Rydskogen ungefär en förmiddag i veckan. Om jag minns rätt så kallades vårat sällskap för "grodorna" och var en typ av skogsmulle. Vi fick lära oss om naturen och leka i skogen. En gång kom pappa dit med sin polismotorcykel för att visa upp den och sig själv för alla barn.

Jag var så stolt då. Han hade det blå skinnstället på sig. Pistolen i hölstret och så den fina svartvita BMW-cykeln. Med blåsljus och sirener på. Vi fick provsitta på motorcykeln och avslutningsvis drog han igång syrenen. Det ekade långt ner över Skäggetorp...

 

En annan gång tog han med mig ut till Linköpings motortadion. Vi skulle se på folkrace. Som liten lintott älskade jag bilar och detta var första gången jag såg en biltävling "in-real-Life".

Så häftigt det var! Och inte nog med det. Jag blev törstig och vi sökte upp en liten kiosk. Jag hade då ännu inte druckit något med kolsyra, och det var nu så att i denna kiosk fanns bara kolsyrade läskedrycker. Så där och då, en solig eftermiddag på en dammig folkracebana drack jag min första Cola. Det var jätteäckligt!! Bubblor i näsan... Usch!

 

Andra jobbrelaterade minnen. När man fick följa med pappa till jobbet. Och då menar jag inte att jag fick åka med i polisbilen medan pappa jobbade, utan vi var där när han var ledig. Ibland skulle han hämta något, eller lämna något. Bläddra i någon pärm och ta åratal på sig...

Men vad häftigt det var! De långa korridorerna. Röklukten från kontorena. Kaffedoften från fikarummen. Smattret från skrivmaskinerna. Alla uniformerade farbröderna, ja det var nästan bara farbröder som var poliser då, som gick fram och tillbaka. Somliga stannade till och hälsade. Skojade lite med kollegans son. Och så gick vi ner till garaget. Där luktade det bensin. Polisbilarna stod parkerade. Man kunde kika in i dem. Och där borta stod pappas motorcykel. En stunds provsittande, och sedan hemfärd.

 

Jag minns också att polisen hade uppvisningsdagar på den tiden. Allmänheten fick komma och titta på hur polishundar jagade skurkar, hur polishelikoptern såg ut på nära håll och viktigast för mig, hur motorcykelpoliserna körde runt. De körde över vippbrädor och runt i formationer. Och där var min pappa med! Det ni...

 

Vi var på tjuvjakt en gång också, jag och pappa. Jag och han var ensamma hemma i villan i Ryd och pappa hade en fridag. Just vid detta tillfälle hade ett gäng engelsmän cirkulerat i området och erbjudit sig att asfaltera om garageuppfarter. Man gjorde dock ett dåligt jobb och tog mycket betalt så polisen var nu intresserade av att få tag i dessa personer och prata lite med dem. Så kom ett tips om att de höll till på Glyttinge Camping. Bara några hundra meter från våran villa. Vakthavande ringde pappa och kollade om han kunde åka och kolla. Spana lite, så att säga. Det gjorde han. Och jag fick följa med. Jag antecknade registreringsnummer, men de hade just börjat ge sig av från campingen. Så vi fick följa efter dem. Hela vägen till Mantorp följde vi efter dem innan vi avbröt spaningsoperationen och återgick till stationen.

 

När jag blev lite större har jag kanske inte så många minnen som präglas av samma stolthet. Men roliga minnen finns ju.

 

En sak jag minns med glädje nu, men som var hemsk just då, var när vi hade huset i Björkfors som sommarnöje. Innan vi flyttade ner dit på heltid, alltså. Jag var väl cirka 14 år kan jag tro, och det var en lördag, förmodligen i maj. Det var försommar i alla fall. Pappa höll på ute i trädgården på förmiddagen. Han spridde ut gödningsmedel på gräsmattan. Blå Korn eller något liknande, jag vet inte riktigt.

Eftermiddagen kom och han ville åka och köpa en Expressen och förmodligen en ask ciggaretter. Mamma och Carina ville inte åka med, men jag var frivillig. Vi satte oss i bilen och pappa styrde ut mot Gamleby. Kunde ju vara kul att åka och titta hur det såg ut där. Vi åkte dit, och pappa gick in på någon Pressbyrå och köpte det han skulle. Jag väntade i bilen. Han kom ut och sa att han fick lite ont i magen, så vi skulle nog dra oss hemåt. Okej, tänkte jag. Vi hann ut ur Gamleby innan pappa var tvungen att springa ut i skogen. Han var borta en lång stund innan han kom tillbaka. Han hade inte hunnit fram utan hade "fått i byxan", så att säga. Färden hem gick snabbt, med avbrott för att pappa fick springa till skogs vid ett antal tillfällen och lätta på trycket. Det stank något vedervärdigt, och stämningen i bilen var, lindrigt sagt, tryckt.

Väl tillbaka i Björkfors parkerade pappa bilen med förardörren precis utanför ytterdörren, och rusade in. Han for in på muggen och sedan såg vi inte honom på ett par timmar.

Förmodligen hade han fått i sig av gödningsmedlet och det satte fart på magen. Det blev sannerligen en dag att minnas.

 

Vi var ute och fiskade en gång, jag och pappa. Jag hade köpt ett kastspö och ett drag och tyckte det var jätteroligt att stå och kasta. Men jag fick sällan något. Mest alger och sjögräs... Så en kväll åkte vi ut med båten. Ut till Björkerns Ö först och sedan ut bakom Valö. Plötsligt kände jag hur det gick tyngre att veva in reven. Jag hade något på kroken!

Jag vevade på och fick upp min fångst. En prima abborre! Jag var nöjd och vi åkte hemåt. Pappa hämtade kniv och rensade fisken. Så gick vi upp och stekte den och jag fick äta min egenfångade fisk. Det var så coolt! Vi sa att vi skulle åka ut igen. Men det blev aldrig så.

 

Jag fick en gammal Crescent-moped av min mormors bror. Den var lite illa medfaren så jag bestämde mig för att lacka om den. Bit för bit plockade jag isär och lackade. Den blev jättefin och några veckor innan min femtonårsdag var den färdig och ihopskruvad igen. Jag hade ju inte ålderns inne än, så provkörningen fick pappa stå för. Han kickade igång den och puttrade iväg. Jag minns hur nöjd han såg ut då han kom tillbaka. Tror nog han var tillbaka i sin egen ungdom, körandes på en klassisk moppe på sin barndoms vägar. Då kände jag en särskild kontakt mellan honom och mig. Just där och just då.

 

Så kom skiljsmässan. Pappa var otrogen och det hela uppdagades under ganska jobbiga förhållanden. Pappa som alltid varit hemskt svartsjuk på mamma åkte ut och ja, vi tog mammas parti jag och syrran.

Det var tufft att komma över, men det där kan jag berätta om en annan dag.

 

När jag tog körkort hade pappa och jag återupptagit kontakten och han var nu som förbytt. Förr suckade han tungt varje gång man bad honom göra något med en, eller för en, men då var plötsligt jag, och de andra i familjen det viktigaste för honom.

Den dagen då jag körde upp för att ta körkortet skjutsade han mig till Folkets Hus parkering i Kisa där uppkörningen skulle börja. Jag åkte iväg och klarade uppkörningen. När jag parkerat körskolebilen och klivit ur den stod pappa och väntade. Han hade då varit ute och gjort något under tiden. När jag körde upp så var han på Grahns och tittade på bilar. Lämpliga förstabilar för unga män. Vi åkte dit efter min klarade uppkörning och pappa köpte en bil. Ingen dyrgrip direkt men en fin bil blev det. En Toyota Celica. En röd, med såna där strålkastare som fälldes upp när man startade. Årsmodell 88 och hade väl gått uppåt 22000 mil, men i fint skick.

Det var faktiskt en dröm som gick i uppfyllelse. Sedan jag var liten har jag velat ha en sån bil, och där och då fick jag en.

Jag vet att det var ett sätt för pappa att lindra sitt dåliga samvete. Att han gav mig en dyr och fin sak för att komma närmare mig. Men det var också ett sätt för honom att visa känslor. Det enda sättet han visste om. Han visade väldigt sällan sina känslor, men han köpte gärna saker man behövde eller ville ha.

 

Jag minns då jag skulle ta körkort för buss. Dagen för min uppkörning bevittnade jag en dödsolycka i en korsning i Tornby. Efteråt ringde jag pappa. Pratade om allt jag sett och upplevt. Det var så skönt att ha någon att prata med. Någon som varit med om liknande, och som förstod.

För polis, det var han. Ut i fingerspetsarna.

 

Sista tiden som han arbetade innan han blev pensionär hade hans sjukdom börjat göra sig märkbar. Såhär i efterhand förstår man att han var förvirrad långt innan vi insåg att han var dement.

Tyvärr gick det nog ut en del över jobbet. Jag har talat med folk han jobbat med som sa att sista tiden satt han mest av på sitt kontor. Han fick lite papper att bläddra i och kände sig behövd. Men hans kollegor märkte det, vi i familjen märkte det. Pappa var sig inte lik längre.

 

Sjukdomstiden har jag berättat om tidigare så jag ska inte dra det igen. Finns att läsa om under kategorin "Familj".

 

Jag har länge känt en bitterhet gentemot min pappa för att han så sällan fanns där när man var liten. Då man kom upp i tonåren, då man verkligen behövde en manlig förebild. Någon som lärde en att raka sig, till exempel.

Men, jag har lärt mig mycket genom att ha honom som pappa. Jag vet vad ens barn behöver, och jag tror att om jag får chansen, om jag blir pappa någon dag så kanske jag kan rätta till hans misstag. Göra saker annorlunda mot mina barn. Jag lär säkert göra egna misstag, men jag tänker alltid visa att barnen är viktigare än något annat.

Jobbet till exempel.

 

Jag fick en sak efter pappa. Något han var mycket stolt över.

Hans guldklocka som han fick efter 25 års tjänst som polis. Tror det var 25 år i alla fall, men han fick den för lång och trogen tjänst i alla fall.

Sällan har han visat stolthet och kärlek inför saker, men den klockan vet jag att han tyckte väldigt mycket om.

Under hans sjukdomstid förvann klockan och vi trodde länge att han tappat bort den, eller att den slängts bort av misstag. Men den låg ibland hans saker. Den fanns kvar. Och nu har jag fått den.