Leandertalaren

Ja, men hej på er!

 

Jag ber om ursäkt för stilleståndet här på bloggen. Men det har varit mycket konstigheter att pyssla med den här veckan. Har både hunnit med att bjuda på tårta på jobbet och lärt mig mer om Kindas skolbussar, samt fått hem två nya spel till Xboxen.

Nu har dock lördagen anlänt och med den lugnet. Jag sitter nu i soffan med raggsockor och kortbyxor och njuter av känslan att se säsongens första Vinterstudion gå igång på SVT. Mysfarbror Pops gör det igen! Älskar det, helt enkelt!

 

Men, men. Jag ska berätta mer om mina äventyr den här veckan. I onsdags gjorde jag nämligen något jag aldrig gjort förut när jag jobbade. Jag strök emot en snedställd vägarbetskona med bakre hörnet på dubbeldeckaren jag körde. Tyvärr sticker bakre hörnet ut någon centimeter och när konan fick kontakt med det hörnet så dunsade det till och bussen hade fått en något annorlunda karossform.

Jag tog mig dock hem till Kisa där jag skulle sluta för dagen och parkera bussen på ramp, så jag tänkte att jag får försöka laga det provisoriskt då. Hörnet satt ju kvar och positionslyktan lyste så det var liksom ingen direkt fara. Problemet var att det var både mörkt ute, bussen var blöt och ganska smutsig så det där med silvertejp var inte helt lätt att få att fästa.

Om det inte går att laga med silvertejp är det inte trasigt, sägs det ju. Detta var trasigt för till slut lyckades jag med hjälp av kollega Roger Sandek att få fast hörnet så det skulle gå att köra även nästa dag.

Skadan i sig var inte så allvarlig. Det enda som behöver bytas är nog en lampinsats för hörnet i sig gick att skruva fast igen då man fick lite dagsljus till hjälp.

Men tradition är tradition. Om man har sönder en buss så ska man bjuda på tårta så igår festades det i Stångåbuss fikarum i Kisa.

Lite snöpligt känns det dock. I början av december har jag jobbat som busschaufför i 10 år och nu kom en kona och blev min överman...

Kände mig så förbannad på onsdagskvällen. Jag var så arg på mig själv för att jag inte gjort småsaker annorlunda. Att jag inte tog ut svängen lite mer så att röven på bussen inte kom så nära. Att jag inte väntade tills filen bredvid min var tom istället. Att jag inte körde en centimeter åt vänster... Åh, så frustrerande!!!

 

Men man lär ju så länge man lever, och när jag fått vara förbannad på mig själv en stund och skällt ut mig själv efter noter samt bett mig själv om ursäkt och förklarat att det var ett misstag så lugnade jag ner mig.

Jag har ju som sagt kört buss i nästan 10 år. Näst intill oändligt många beslut har fattats av mig bakom ratten, hundratusentals mil har passerats och förmodligen tusentals situationer har jag löst felfritt. En kollega sa till mig att det är inte en fråga om "om" man kommer att krocka eller köra emot någon gång. Det är en fråga om "när". Och ja, det kan jag nog hålla med om.

 

När jag nu ser tillbaka på veckan så känner jag att det var ju bra att det inte blev värre. Att det var en kona jag strök emot och inte en annan bil, eller så. Att det inte blev skador på varken person eller annans egendom. Och att bussen faktiskt inte skadades allvarligare.

Var sjunde år kommer en skada för en busschaufför om man tittar på statistiken. Så nu har jag tagit en. Hoppas det dröjer länge till nästa. Jag kan säga att jag har extremt höjd beredskap nu när jag kör, i alla fall...

 

Nu ska jag fixa lite frukost till mig och till min kära fästmö. Hon var ute på krogsväng igår och är förmodligen lite trött just idag. Så jag ska ge henne en puss, och sedan glida ner i soffan och njuta av farbror Pops, och Vinterstudion.

 

Äntligen vinter....