Leandertalaren

Sitter och äter frukost och kikar ut genom köksfönstret.

 

 

Slås av tanken att jag verkligen förstår det där med höstdepressioner. Det är grått, det är mörkt, och det är gråkallt. Vissa längtar efter snö och hoppas att det ska bli ljusare av det, andra längtar bara efter sol och värme.

Jag för min del har aldrig varit någon vintermänniska direkt. Jag gillar verkligen inte att frysa.

Sedan jag blev busschaufför så har jag dessutom känt av den negativa sidan av halka och snö på vägen. Det skapar svårigheter, helt enkelt.

 

Så fram till för några år sedan hatade jag vintern. Jag mådde så dåligt när jag hörde orden "snöfall" och "götaland" i samma väderprognos. Jag tittade ut för att se hur mycket snö som fallit på kvällen innan jag gick och lade mig, jag vaknade mitt i natten och kollade läget utanför och jag vaknade tidigt och våndades över dagens körning och de eventuella svårigheter som skulle ställas framför mig.

 

Men jag har lugnat ner mig. Jag har kanske blivit mer vis av den erfarenhet jag har. 

Jag gillar fortfarande inte kylan. Jag hatar verkligen den känslan! Men jag tar svårigheterna när de kommer istället för att våndas för att de eventuellt ska dyka upp. För ärligt talat, det var ju näst intill aldrig som de saker jag våndades för faktiskt inträffade.

 

Jag läste någonstans att det enda man ska ta ut i förväg är glädje. För det värsta som kan hända i så fall är att man varit glad i onödan.

 

Positivism!

 

Finns det en sådan -ism? Jag vet inte, men det är en bra sådan.

 

Jag var dålig på detta förr. Jag mådde illa och hade ångest över allt möjligt. Det var helt sjukt jobbigt.

Men det går att ändra på det. 

När jag väl insåg att det var ett problem att hålla på som jag gjorde. När jag insåg att det är inte normalt att tänka så. Alla andra känner inte såhär.

De flesta kan känna igen sig i att vara på väg in till tandläkarens väntrum. Man vill verkligen inte gå in, men man måste. Man tänker på hur ont det kommer kunna göra, hur obehagligt det kan vara när man ska stoppa in de där röntgengrejorna i munnen och hur det kommer isa när de skrapar tandsten. En klump i magen liksom växer ocg gör en illamående.

Så kände jag inför det mesta. Vardagsproblem som liksom blev enorma, och kändes övermäktiga.

 

Det var alltid som värst på hösten, för då hade jag den där hemska vinterna framför mig.

 

Men nu har jag lärt mig att tänka positivt. Att ta problemen då de kommer och att njuta av de små guldkornen i vardagen hellre än att se kolklumparna som ligger och skrotar i hörnen.

 

Jag vet även människor som städnigt jagar vidare. De mår dåligt där de är och tänker att "bara det där händer" eller "bara jag kommer dit" eller "bara jag får en sån där..." så ska allt lösa sig. Man jagar vidare och missar det som finns runtomkring en just där och just då. Missförstå mig inte nu, man ska drömma om en bättre framtid, och utvecklas i det. Men man får liksom inte missa att leva i nuet. Det är viktigt tror jag!

 

Positivt en grå novemberdag som den här då. Ja, det finns mycket!

 

Just idag har jag sovit länge, väcktes av Jenny då hon skulle ner till bussen. Bra uppvaknande att få en puss av sin kärlek! 

En god frukost i lugn och ro, och njutande av känslan att det är skönt att få vara inne och titta ut på det där gråa och fuktiga som ser uta att dominera utanför fönstret.

I eftermiddag ska jag jobba. Det ska bli jätteroligt. Trots att Linköping är en enda stor byggarbetsplats och vi knappt kan åka 500 meter på ordinare färdväg (känns det som), så vet man att det kommer bli bra sedan, när bygget är klart. Ikväll får jag krypa ner i en varm säng och sova bredvid henne jag älskar.

 

Livet är gott, och det är till för att levas!

 

Så fram för positivismen! Ut med russinen ur kakan och njut av de små sakerna i vardagen.

För ju fler guldkorn man hittar desto större bli guldhögen. 

 

Kram på er, kära bloggläsare!!