Leandertalaren

Jo, det ska jag tala om för er!

 

Idag för 382 år sedan stupade kung Gustav II Adolf.

 

Är det något att flagga för då?

Kanske det kanske. Jag tänker berätta lite för er vem han var och vad som hände den där novemberdagen vid Lützen.

 

Gustav II Adolf föddes den 9:e december 1594. Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp.

Gustav hade två bröder varav den ena, en halvbror utom äktenskapet på faderns sida, var äldre. Han hetta Karl Karlsson Gyllenhielm och den yngre brodern hette Karl Filip Vasa.

 

Gustav skolades från väldigt ung ålder till att en dag kunna ta över tronen efter sin far.

En man som hette Johan Skytte, som bland annat var lärare, riksråd, universitetskansler och president i Göta hovrätt var en av de som uppfostrade honom. Gustav lärde sig latin, tyska, holländska, franska och italienska. Han studerade retorik och krigskonst och redan som nioåring började han delta vid riksrådets överläggningar. 13 år gammal fick han förhandla med utländska diplomater.

Han var med andra ord en mycket brådmogen ung man, och det kanske var tur det. Hans far, kung Karl IX dog nämligen då Gustav bara var 16 år gammal, år 1611.

Karl IX lämnade efter sig ett land på uppgång, men som låg krig mot Ryssland, Polen och Danmark. Han hade dessutom fått den svenska adeln mot sig då han vid Linköpings blodbad avrättade en del av högadeln.

Gustav fick alltså lite att bita i då han kröntes till kung blott 17 år gammal.

 

Axel Oxenstierna kom att bli Gustav II Adolfs kansler och främsta politiske medhjälpare. Han var den som skrev Gustav II Adolfs kungaförsäkran i vilken kungen gav stort inflytande till riksrådet.

 

Sverige låg som sagt i krig på flera fronter. Det så kallade Kalmarkriget mot Danmark gick inget vidare för Sverige. Man tvingades till fred i Knäred 1613 och i och med den freden skulle Sverige behöva betala ett lösen för Älvsborgs fästning, området däromkring samt sju härader i Västergötland. Lösensumman bestod av en miljon riksdaler i silvermynt, och skulle betalas i fyra delbetalningar under sex år. Sverige var mycket fattigt och danskarna såg sig direkt som ägare av området, men de fick sin betalning och Älvsborg förblev svenskt. Detta lyckades genom att man tog ut en extraskatt från varje svenska medborgare.

 

1614 nådde man stillestånd med Polen och 1617 upphörde kriget mot Ryssland genom freden i Stolbova. Sverige fick där området Ingermanland, söder om Finska viken, och delar av Karelen. Gränsen mellan Sverige och Ryssland gick vid sjön Ladoga, i nordvästra Ryssland.

 

Inom Sverige lade man stora resurser på att bygga upp grunden till det byråkratiska Sverige. Axel Oxenstierna sägs vara fader till just detta, den svenska byråkratin. Man byggde system med ämbetsverk och domstolar, och man satsade även stort på att bygga gymnasier och på att utvidga Uppsala universitet. Detta kostade dock och Sverige var som sagt ganska fattigt. Statens inkomster kom främst från tullar och acciser (tullar kom från varor som togs in över rikets gränser, och acciser var en form av inrikestull på varor som tillvekades och omsattes inom rikets gränser). Sverige var en stor nation och det var tungt att driva staten rent ekonomiskt.

 

 

År 1630 gav sig Sverige in i det så kallade trettioåriga kriget. Det hade pågått i Tyskland sedan 1615 och Kung Gustav II Adolfs främsta anledning att ge sig in i kriget var att han ville stödja de protestantiska delarna av Europa i kampen mot den katolska kejsarmakten. Men den huvudsakliga anledningen till Sveriges inblandning var helt enkelt strategisk. De kejserliga framgångarna var ett hot mot Sverige.

Gustav II Adolf landsteg i Pommern i norra Tyskland och ryckte fram. Man ville undsätta den belägrade staden Magdeburg, men man hann tyvärr inte fram i tid. Kejsarens general Jean Tserclaes, även kallad Tilly, hade intagit staden och dödat merparten av dess invånare. Senare samma år kunde dock Gustav II Adolf besegra Tilly i slaget vid Breitenfeld.

 

Men vad var det nu som hände den sjätte november?

 

Jo, det var såhär. Den tyskromerske kejsarens katolska trupper leddes av Fältmarskalk Wallenstein. Han sökte vid novembers början år 1632 efter lämpligt vinterkvarter åt sin armé då han ansåg att krigssäsongen var över för året. Men Gustav II Adolf hade andra planer. Han förföljde Wallenstein och hans trupper i väntan på att tillfälle skulle ges för ett anfall. Gustav II Adolf ville slå ut sin motståndare före vintern, och den fjärde november 1632 kom ett gyllene tillfälle att presenteras för den svenske kungen.

Då gjorde nämligen Wallenstein ett stort misstag. Han antog att svenskarna var långt borta och sände en av sina främsta fältherrar, Pappenheim, tillsammans med en stor truppavdelning mot Halle.

Gustav II Adolf gnuggade säkert nöjt sina händer då han insåg att hans armé nu var större än Wallensteins och ett slag förbereddes av svenskarna som slagit läger vid ån Rippach, ca sex kilometer söder om Wallensteins läger vid Lützen.

 

Den femte november upptäcktes dock de svenska trupperna av soldater som stod under böhmaren Rudolf von Colloredos befäl. Wallenstein sände genast ett brev till Pappenheim med order om att återvända. Brevet kom fram till honom natten till den sjätte november och han bröt genast upp och begav sig mot Lützen för att undsätta Wallenstein.

 

Svenskarna förstod att tiden var knapp. Man var tvungen att slå till innan Pappenheim hann tillbaka med sina trupper för att inte förlora det numerära övertaget mot de kejserliga. Svenska trupperna bestod av 19000 man, medan Wallensteins armé bestod av mellan 16000 och 17000 man. Pappenheim skulle komma med mellan 5000 och 6000 soldater, och det skulle göra oddsen betydligt sämre för de svenska trupperna. Man planerade att anfalla tidigt på morgonen den sjätte november.

 

Men planerna stoppades av dimma. Dimma som låg så tät över slagfältet att man inte såg någonting. Svenskarna kunde endast vänta på att dimman skulle lätta alltmedan Pappenheim och hans trupper kom allt närmare.

 

 

Runt klockan nio på morgonen ställde svenskarna upp sig för strid. De formerade sig med tre flanker (en höger, en center och en vänster) där Gustav II Adolf ledde högerflygeln. Även de kejserliga ställde upp sig på liknande sätt på motsatta sidan av slagfältet. Svenskarna hade betydligt fler kanoner än de kejserliga, men de kejserliga hade å andra sidan fördel av att ha kunnat placera ut musketerare på viktiga platser och de hade även hunnit gräva försvarsdiken vid vägen mellan Lützen och Leipzig.

 

Mellan klockan 10 och 11 inleddes slaget. Svenskarna ryckte snabbt fram med en hård offensiv. Man kände sig pressad att avgöra slaget innan Pappenheim anlände med förstärkningen. Wallenstein däremot låg på defensiven. Han väntade mer än gärna med ett avgörande. Varje minut som man kunde hålla tillbaka svenskarna gynnade honom och hans trupper.

Svenskarna ville rycka fram mot staden Lützen och erövra fiendens viktigaste artilleri samtidigt som Gustav II Adolf ledde sin högerflygel mot Wallensteins svaga vänsterflygel alltmedan den svenska centern skulle avancera mot den kejserliga motparten, men det gick inte så lätt som man önskade. Det tog mycket tid och kraft att ta sig fram i den svåra terrängen. Man gjorde framsteg, det är ett som är säkert, men det tog tid. Och tid var ju som sagt det som svenskarna hade ont om just i detta läget.

Någon timma in i slaget anlände Pappenheim med kavalleriet. Han räddade den kejserliga vänsterflygeln och pressade tillbaka svenskarna. Han sände dessutom ut ryttare i en vid cirkel runt svenskarna och angrep eftertrupperna. Detta försvagade svenskarna då de var tvungna att strida även bakåt.

 

Men Pappenheim sårades allvarligt i striden. Så pass allvarligt att han kom att avlida dagen därpå. Då han inte var stridsduglig längre tog flera av hans befälhavare till flykten och svenskarna ryckte återigen fram mot den kejserliga vänsterflygeln. De stoppades dock än en gång, men denna gång av den italienske fältherren Piccolominis kavalleri.

 

Striden var hård och svenskarna pressades återigen bakåt på slagfältet. Många stupade och andra retirerade. Dimman var dessutom på väg tillbaka vilket försvårade förhållandena.

 

Det var då Gustav II Adolf gjorde något som eftervärlden alltid kommit att undra över. Varför gjorde han såhär? Ville han hjälpa den svenska centern eller gjorde han en avledande manöver?

Han red tillsammans med en grupp kavallerister från sin högerflygel mot slagfältets mitt. Under ritten kom han dock ifrån sina soldater och hamnade i närstrid med fientliga, numerärt överlägsna soldater. Gustav II Adolf var närsynt och kunde på grund av en gammal stridsskada inte bära skyddsharnesk. Han sköts i armen, i ryggen och i huvudet och stupade där i dimman på slagfältet vid Lützen.

 

Slaget slutade sedermera i stort sett oavgjort, men segern tillskrevs i efterhand svenskarna då det var de som behärskade slagfältet efter striden.

 

Gustav II Adolfs kropp återfördes till Sverige där den stod på Lit-de-parad i Nyköpingshus under mer än ett års tid innan den med stort pompa och ståt fördes till Riddarholmskyrkan där den gravsattes år 1634.

 

Gustav II Adolf hade ett "legitimt" barn. En dotter vid namn Kristina. Hon var knappt sex år gammal då hon kröntes till drottning över Sverige som kom att styras av en förmyndarregering tills den dag då Kristina fyllde 18 år och övertog makten.

 

Så nu vet ni vad som hände den 6:e november och varför vi hissar den svenska flaggan denna dag.

 

För att hedra minnet av Gustav II Adolf som stupade på slagfältet vid Lützen år 1632.

 

Källor: historiesajten.se, so-rummet.se och Dick Harrisons historieblogg på svd.se