Leandertalaren

Idag kom ett sorgebud.

 

En mycket god vän, en man jag sett upp till och som liksom blivit som en extrapappa till mig, ja till alla oss i Traska, har gått vidare.

 

Detta inlägg är till dig, Sture!

 

När jag först kom till Teater Traska för drygt 10 år sedan så skulle jag spela din son, Sture.

Och kanske var det just därför jag kände det som att du var den lilla extrapappan i teatern. Du fanns alltid där med ditt säregna lugn. Ditt goda leende och de där djupa, mörka ögonen som alltid såg en.

Du tog hand om mig där, när jag var ny i föreningen och vi satt och käkade vår matsäck ihop ute i Mormorsgruvan.

Du berättade historier och lyssnade intresserat på mina. Vi skrattade gott tillsammans.

 

Inget var omöjligt för dig, Sture. Vi kämpade med höhässjorna som skulle stå som kulisser vid spelplatsen i Gärdserum en knallvarm sommardag när vi förberedde inför "Älskade Lovisa".

Vi som var med hade ingen aning om hur vi skulle göra, men du visade glatt hur snöret skulle bindas mellan krakarna och sedan hur höet skulle läggas på plats.

Det är en gammal kunskap som jag aldrig hade lärt mig utan dig, Sture och jag är så glad att jag fick möjligheten att lära mig detta av dig.

Du satt ofta och mös lite vid sidan om. Du lyssnade på oss "ungdomar" och skrattade gott åt våra dråpligheter. Och så när man minst anade det så kom du med någon vass poäng, och så log du det där varma leendet.

 

Du var en stark stöttepelare i Traska, och det var så fint att få träffa dig i höstas när vi spelade "Predikare-Lena" ute vid Adelsnäs.

Du var lite förvirrad då. Demensen hade tagit bort dina minnen av oss och alla våra äventyr tillsammans, men du satt där i din rullstol och jag såg hur du log när du såg vår pjäs. Det där varma, genomsnälla leendet.

 

Jag kommer sakna dig otroligt mycket, Sture!

Du finns alltid kvar i mitt teaterhjärta och du kommer alltid finnas med mig när jag står på scenen.

 

Vila i frid!