Leandertalaren

För sex år sedan var den 10 januari precis som i år en lördag.

 

Den lördagsmorgonen för sex år sedan var jag ledig. Vi spelade under den perioden den första nyårsfarsen i Åtvidaberg, "Dubbelt upp", och i stort sett hela ensemblen hade åkt på influensan. Vi snorade, hostade och feberyrade tillsammans och just denna lördag hade jag väl tänkt att jag skulle lägga mig i soffan och kurera mig till eftermiddagens föreställning.

 

Det blev inte så..

 

Jag hade nämligen tagit med mig några baciller hem så mamma, syrran och hennes man var lika sjuka som jag.

Tidigt den här lördagsmorgonen vaknade min mamma och gick till toaletten. Hon bor i samma hus som syrran, gamla affärshuset i Björkfors, och de har varsin lägenhet på övervåningen. Mellan lägenheterna finns en gemensam hall och där finns toaletter och badrum. Såhär i efterhand får vi väl säga att det är tur att huset är utformat såsom det är, för när mamma gjort sitt på toaletten och gick för att tvätta händerna i handfatet så svartnade det för hennes ögon. I hög feber så fick hon någon form av blodtrycksfall och föll ihop på golvet i det trånga utrymmet mellan dusch, tvättmaskin och handfat.

Min syster och hennes man var hemma. Wilma var då ett halvår gammal och familjen hade tagit en skön sovmorgon när de hörde en duns från mammas toalett.

Min syster, Carina, gick ut för att kolla vad det var. Hon ropade in genom dörren för att höra hur det var men fick inget svar. Det enda hon hörde var ett egendomligt väsande.

Till saken ska tilläggas att på insidan av dörrarna sitter små hasplar för att man ska kunna låsa om sig när man gör sin grej där inne på toaletten, och detta hade mamma gjort. Carina drog tag i handtaget men dörren rubbades inte. Haspeln var ju på där inne. Carina ropade på Roger som kom tillskyndande. Han tog tag i handtaget och ryckte till. Som tur var fick han inte handtaget i näven utan haspeln gav vika på insidan och de kom in. Där inne låg mamma med huvudet i en märklig vinkel på golvet.

SOS larmades då de inte fick kontakt med mamma, och ambulans skickades. De fick konstigt nog rådet från SOS att de skulle flytta in mamma till sängen om de kunde så de gjorde det.

Sedan ringde syrran till mig.

 

Jag vaknade av att mobilen ringde på sängbordet och svarade ganska yrvaket.

"Du måste komma! Mamma har ramlat på toan och vi får inte kontakt med henne. Ambulansen är på väg! Kan du följa med in till akuten?"

 

Mycket att ta in på en gång, men jag rusade upp ur sängen och drog snabbt på mig kläderna. På några minuter satt jag i bilen och susade nedför Liabacken.

Många tankar for genom huvudet kan jag lova. Jag hade ju varit med om att vakna när brandlarmet går förr och hastigt och lustigt gett mig ut på uppdrag att rädda och säkra upp, men detta var så annorlunda. Jag fick inte dra på mig larmstället. Jag fick inte planera med mina brandmannakollegor hur vi skulle lägga upp insatsen. Jag fick inte dra på mig den professionella rollen.

Jag fick åka hem till mamma och försöka hjälpa henne så gott jag kunde i väntan på ambulansen.

 

När jag kom dit var allt i kaos. Syrran var uppstressad och försökte packa en väska till mamma. Jag minns att hon kom in i sovrummet och frågade mamma vad hon ville ha med sig, men mamma var knappt vid medvetande.

Jag sa till Carina att packa ner något bara. Sånt man behöver om man blir inlagd, vilket vi förutsatte att mamma skulle bli. Roger tog hand om lilla Wilma och lilla hunden Zigge for runt som ett jehu. Det var ju jättekul att alla var vakna och att jag kom och att han skulle få så mycket sällskap!

 

Ambulansen kom och de lastade in mamma. Jag tog bilen och följde efter dem in till akuten. På vägen in satte de nackkrage på mamma. Ni vet en sån där som grannen i Beck-filmerna har. När jag kom in på akuten efter att ha parkerat bilen och de visade in mig till mammas rum blev jag nästan lite rädd. Hon såg så gammal och svag ut där hon låg på britsen. Då såg jag hur lik hon var mormor.

 

Hon hade väldigt ont och bad mig fråga om hon kunde få något smärtlindrande. Men de ville inte ge henne något innan undersökningen var helt färdig.

Vi väntade länge och väl. En minut i akutens undersökningsrum känns ju som bekant som en timma. Ibland tittade en sköteska in och sa att de väntade på läkare. Så kom en läkare och tittade. Han sa att mamma skulle röntgas, så vi fick helt enkelt vänta vidare på röntgen.

En stunds väntan, sedan rullade de iväg mamma till akutröntgen, och så blev det återigen väntan. Nu skulle doktorn titta på bilderna innan de tog beslut på om mamma kunde få något mot smärtan.

 

Jag minns inte hur mycket klockan var, men vi hade passerat lunch då svaret kom.

Mamma hade en fraktur på en nackkota. De skulle förmodligen inte operera utan mamma skulle få gå med stabiliserande krage i 12 veckor. (Har jag för mig att det var... Länge var det i alla fall.)

 

Mamma kördes upp på en avdelning och fick äntligen morfin mot smärtan. Jag hann prata lite med personalen på avdelningen innan Carina dök upp. Hon skulle vara där en stund så jag kunde åka och äta och sedan spela fars.

 

Den kvällen var det inte lätt att fokusera på farsen kan jag säga. Att spexa och vara rolig. Det kändes så fruktansvärt oviktigt. Men vi gjorde det. The show must go on, som det heter.

 

Ett par svåra veckor passerade. Till en början hade mamma så ont så hon knappt visste vart hon skulle ta vägen. Och hon är inte den som klagar i första laget efter flera år av ryggproblem. Hon vet vad smärta är, helt enkelt.

Men hon reste sig. Hon rehabiliterade sig och gjorde sin sjukgymnastik och nu är hon näst intill fullt återställd. Lite stel är hon och kan inte fullt vrida huvudet som förr, men hon klarar vardagen.

 

Den dagen för sex år sedan var hemsk på så många sätt. Det var den första gången man insåg att ens föräldrar inte skulle finnas kvar för alltid. Att livet är skört.

Mamma kunde lika gärna ha blivit invalidiserad, eller till och med avlidit där på toalettgolvet, men ödet ville annorlunda.

Det är jag så grymt tacksam för!!

 

Älskar dig, lilla mamma!! Vet att jag är dålig på att säga det, men så är det!

(Carina, se till att mamma läser det här.) ;)