Leandertalaren

Jag tycker om att skriva.

 

Det har ni säkert förstått. Annars hade jag väl inte skaffat den här bloggen.

Ganska uppenbart...

 

Men, men...

 

Jag gillar att skriva i den här formen. Korta inlägg om olika ämnen där man kan forma sin egen åsikt och lägga fram den. Kanske få lite bekräftelse på om man är ute och cyklar eller inte.

Då kan man ju säga som en vän sa till mig en gång när jag sa detta, "Nej, du är aldrig ute och cyklar, Nicklas! Du åker ju buss..."

Det var för övrigt prästen som ska viga mig och Jenny som sa detta med ett varmt skratt som följd. :)

 

Men hur som helst. Jag gillar även att skriva skönlitterärt.

 

Jag sitter ofta och tänker på människor. Personer. Karaktärer. Jag sätter ihop personer i min hjärna.

Jag har faktiskt ett stall av karaktärer i min dator som jag brukar utsätta för både det ena och det andra. Inte alltid i skriven form, utan ibland räcker det att jag tänker det. Jag skapar en historia, eller en händelse. Jag skapar reaktioner och intriger.

Vissa av mina arma karaktärer har blivit utsatta för både det ena och det andra.

Men det fina är att jag lärt känna dem med tiden.

Jag har dock ett problem när jag verkligen sätter mig ner och skriver mina historier. När jag kommer till någon hemskhet, ett mord, en rå misshandel, kärleksbekymmer, otroheter, svek och kanske en våldtäkt. Då vill jag inte skriva mer. Jag vill ju inte utsätta mina vänner, karaktärerna, för dessa hemskheter.

 

Nu har jag dock en ganska komplex storyline i mitt huvud. Jag har presenterat en ny karaktär för mina befintliga och ska inom kort sätta mig ner och skriva ett första utkast. Vi får se vad det blir av det. Jag har egentligen inga ambitioner att bli författare. Att ge ut en roman.

Visst vore det häftigt, men också ganska hemskt. Tänk att folk skulle sitta och läsa mina texter. Mina fantasier och mina sagor.

Det vore rätt skumt.

 

Där kommer nog bloggen in som lite terapi. Jag menar, här skriver jag ju saker som andra sedan glatt läser.

Kanske kommer jag skriva ett romanmanus. Kanske kan det bli en actionfilm av det. Kanske vinner jag en Oscar! Eller Nobelpriset!

Ja, bara jag sätter mig ner och börjar skriva så har jag ju bättrat på oddsen för att något sådant skulle kunna hända.

 

Nej ni. Nu ska jag ta en bensträckare och sedan ska jag fortsätta med mitt persongalleri.

Fantasin löper amok!!

:P

 

Ha en fin torsdagskväll nu, kära läsare!

Tack för att ni tog er tid att läsa min lilla blogg.