19:29:03
Åh, vilken vecka...
Kan ni tänka er?
I tisdags tog min kära fru körkort!
Fyra års övningskörande, teorinötande och framförallt sparande av pengar är över!
Jag minns då vi första gången åkte ut på en stor grusplan och jag sa till henne att sätta sig bakom ratten.
Jag förklarade hur koppling, dragläge och växling funkar, och hur hon skulle göra för att stanna på säkert sätt.
Mycken vånda senare hade vi tagit oss hela 10 meter framåt.
Detta gällt vrålande om hur läskigt det var att köra bil...
Men då den första chocken lagt sig så tog vi nya tag.
Återigen tog vi oss ut på en ödslig plan. Den här gången en tom parkering.
Den här gången gick det bättre. Det verkade inte vara fullt så otäckt att bilen rullade framåt.
Dock var detta med dragläge ett aber.
Jag sa till henne att prova lite olika. att testa sig fram.
Hon gjorde samma sak hela tiden.
Upp med koppling. För lite gas. Motorstopp...
Till slut orkade jag inte höra den arma kopplingen sucka under bilen mer.
"Gasa bara! Tryck på!!" sa jag.
Och det gjorde hon.
Med en rivstart flög vi iväg.
Och jag tror det var då poletten trillade ner. För efter det så funkade det.
Vi tog oss sedermera ut i trafiken.
Landsväg till att börja med, sedan in i samhället. Slutligen in i Linköping.
Sakta men säkert lärde hon sig trafiken. Hur hon skulle smälta in. Bli en del i rytmen.
Och så i tisdags...
Då kom hon ut med det mest strålande av strålande leenden från Trafikverkets lokaler på Garnisonen i Linköping.
"Jag klarade det!"
Jag räckte fram nyckeln till bilen.
"Nej!! Du får köra! Jag är alldeles för omskakad för att klara det..." snyftade hon förskräckt.
Men en stund senare tog jag plats i baksätet.
Där satt jag och njöt.
Nu har hon körkort, min tappra fru!
Och jag sitter mer än gärna bredvid och njuter av att vara passagerare.
Puss och kram på er alla där ute.
Och kom ihåg... Krama varandra i trafiken.