21:28:22
Minnen från bröllopsresan. Del 1
Hej på er!
Hur har ni det? Har eran vecka varit god mot er?
Min har varit helt okej. Har hunnit med massor med jobb, men även en hel del familjemys.
Idag jobbade jag förmiddag, och Jenny jobbade eftermiddag. Så jag har alltså spenderat eftermiddagen ensam hemma.
Jag har haft det riktigt mysigt, faktiskt. Jag har gett mig ut på en resa. En resa bland minnen, musik och bilder.
Förra året gifte vi oss, jag och Jenny. Det vet ni ju vid det här laget.
Vi var även på bröllopsresa. Och den resan gick till mina drömmars land. Ett land jag alltid velat åka till. Ett land jag alltid älskat, även fast jag aldrig känt dess mark under mina fötter.
Irland. Den gröna ön...
Ett land där det är tätare mellan pubbarna än mellan lyktstolparna. Ett land där musiken flödar, och där gästfriheten är enormt stor.
Lördagen den 5 september satte vi oss i bilen hemma i Kisa. Jennys kurskamrat från Universitetet, Catrine, körde oss upp till Arlanda där vårat plan skulle flyga ifrån.
Detta var första gången som jag överhuvudtaget skulle flyga, så ni kan förstå att fjärilarna flaxade ordentligt i min mage.
Arlanda var stort och skrämmande. Där var fullt med människor som pratade alla möjliga språk. Jenny och jag irrade runt men lyckades faktiskt med allt vi skulle göra. Checka in bagage och få ut våra boardingpass.
Säkerhetskontrollen flöt på fint. Jag blev dock utvald till stickprov så en tullare körde med sin lilla scanner över min kropp och i min väska. Han hittade inget konstigt, så jag fick fortsätta min resa. Puh...
Ett antal besök på Arlandas samtliga kundtoaletter genomgicks för att min mage skulle komma till ro med att vi skulle lätta från svensk mark. Sedan gick vi ombord på vårt plan.
Det var superhäftigt att flyga. Det var grått och regnigt när vi lämnade Sverige, men någonstans över havet klarande det upp under oss. Vi såg England fara förbi där under oss.
Plötsligt kände vi hur piloten svängde söderut. Jag tittade ut genom fönstret och där...
Där i solens glittrande strålar var Irlands kust.
Vi flög till Dublin, och landade på dess lilla mysiga flygplats.
Vårat plan strax efter landningen på Dublin airport.
Det var så häftigt att dra det första andetaget då vi klev ut ur planet. Där framför mig låg Irland. Landet jag alltid drömt om. Jag tog ett djupt andetag. Fyllde hela kroppen med Irland.
Sedan började irländarna bakom mig som också ville ut ur planet att knorra, så jag fick gå nedför trappan i mitt saliga tillstånd. Jag hann dock vända mig och och ta kort på planet vi färdats med.
En promenad till baggagebandet vidtogs. Sedan började vi leta efter hyrbilsdisken. Vi hittade en turistbyrå som skickade oss i rätt rikting, och ganska snart hade vi kvitterat ut vår Opel Astra med dieselmotor. En riktigt bra bil, måste jag säga.
Vår hyrbil under tiden på Irland.
Men fy tusan vilken känsla det var att sitta på höger sida och köra bilen till vänster på vägen! Det var helt sinnessjukt!!!
Jag hade kollat på kartan och bestämt mig för vilken väg vi skulle köra till vårt hotell. Men då vi tog oss in mot centrala Dublin började trafiken tätna runtomkring oss. Där var fullt med folk som gick längs vägen och de såg ut att ha varit eller att vara på väg till någon fotbollsmatch. Alla hade lagtröjor på sig och viftade med flaggor och vimplar. Givetvis låg arenan längs vår färdväg...
Frugan fick igång google maps på mobilen och efter lite kringfarande parkerade vi bilen i parkeringshuset ett par kvarter från hotellet.
Nu var frågan... Vart i hela världen låg hotellet? Jenny gick med en turistkarta över Dublin i högsta hugg ut genom dörren från P-huset och jag kom strax efter med ett förundrat flin över nyllet.
Innan vi hinner se oss omkring kommer en kvinna fram.
"What you're looking for, love?" frågar hon och ser vänligt på Jenny.
"Öh... Jurys Inn, Parnell street..." säger Jenny förvånat.
Kvinnan funderar ett par sekunder, sedan ger hon oss en snabb vägbeskrivning över hur vi ska gå.
Vårt första möte med en irländare och det gav verkligen ett gott intryck.
Hotellet var kanonfint, och vi blev mycket väl bemötta. Kvinnan i receptionen tipsade oss om en restaurang ett par kvarter från hotellet. Den hette "The Church" och var just en gammal kyrka.
The Church. En mycket trevlig restaurang i centrala Dublin.
Jennys första middag på Irland. Lammkotlett. Kanongott!
Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet. Alla intryck av resan plus att vi sovit lite oroligt natten dessförinnan hade gjort oss ganska trötta. Så vi gled in i vårat hotellrum. Ringde hem, kollade irländsk tv och drack lite kaffe/thé.
Den natten sov vi fantastiskt gott. Fönstret stod lite öppet och jag lyssnade till ljuden där utanför där jag låg i sängen. Jag hörde Dublin där ute. Irland.
Jag trodde knappt det var sant, men där låg jag i alla fall i en säng på ett hotell i Dublin!
Dagen därpå checkade vi ut efter att ha ätit en fantastiskt god hotellfrukost. Vi gick en sväng på stan. Vi hittade en jättemysig bokaffär där jag köpte på mig ett antal böcker om Titanic som jag länge letat efter. De hade en hel hylla med Titanic-material, men då jag inte ville göra av med hela resbudgeten redan första dagen så snålade jag lite. Det ångrar jag lite... Såhär i efterhand... Men jag kanske kommer tillbaka dit någon dag, och då ska jag handla mer.
Jenny hittade ett varuhus vid namn Dunnes. Påminde lite om Åhlens här i Sverige. Där köpte Jenny en thékopp och några diskhanddukar. De ingick i samma kollektion av Carolyn Donnelly, och Jenny såg flera saker i kollektionen som hon ville köpa, men då hon inte ville göra av med hela resbudgeten redan första dagen så snålade hon lite. Det ångrade hon lite... Så vi fick leta Dunnes-varuhus i varje stad vi besökte resten av resan...
Så gick vi till P-huset för att hämta ut bilen. Jag var lite nervös för det där. P-husen var utformade som här hemma, med bommar och biljetter som ska betalas när man kommer tillbaka och ska hämta bilen.
Jag var nojig för att det inte skulle funka med biljetten i betalautomaten.
Hur kul var det då när jag körde in biljetten i automaten och där stod med svarta stora bokstäver: "Can't read the ticket".
Då grep nästa vänliga irländare in.
Ett par som även de höll på att lösa ut sin bil pekade mot en glaskur vid ingången.
"Just talk to the man over there..." sa mannen och nickade mot en liten lucka i glaskuren.
Det var mörkt där inne, så jag trodde att eftersom det var söndag så var det tomt. Men jag gick fram och knackade på luckan.
Plötsligt dök en man upp där inne. Jag förklarade och fick betala hos honom.
Sedan var det bara att gå och hämta bilen.
Vi tog oss ut ur Dublin.
Vårt nästa mål var Athlone. En stad belägen mitt på Irland, där vi bokat in oss på Moynure House B&B under de följande 10 nätterna. Alltså resten av tiden på Irland.
Vi hittade dit med lite hjälp av Google maps, och mottogs av värdinnan, Alacoque. En underbar kvinna, helt enkelt. Hon mötte oss med värme som om vi känt varandra sedan lång tid.
Vi fick kaffe och thé och hon berättade om B&B:et där hon bodde med sin man Jerry, och om Athone och vad man kunde göra där.
Vi fick vårat rum, och Alacoque lovade att hon skulle förvara våra resväskor när vi packat upp. Sedan försvann hon ner till markvåningen där köket låg, samt där hennes och Jerrys bostadsdel fanns.
Jenny och jag packade upp och fann oss till rätta i rummet innan vi körde in till Athlone för att äta middag.
Jag blev tokkär i staden...
En salig Leandertalare mitt i Athlones färglada, lite äldre delar.
Vi hittade även Irlands äldsta pub: Sean's bar. Det sades till och med att det var världens äldsta pub, men det är mer än jag vet om det stämmer.
Men jisses, så mysig den var. Riktigt klassisk och rustik, med en bartender som pratde så bred dialekt att jag inte förstod vad han sa.
Jag fick min pint Guinness i alla fall, och det var väl det viktigaste...
Sean´s bar. Exteriör.
Sean's bar. Interiör.
Nu hade vi alltså anlänt till Athlone. Vi hade fått i oss lite mat, och vi hade kommit i ordning vårt rum.
Vi tog oss en liten kvällspromenad när solen sakta sjönk och en kylig irländsk kväll infanna sig.
Vi mötte två damer på den lilla vägen utanför Moynure House. De hade en hund i koppel och kom i powerwalk-tempo.
Vi hälsade och de sa på klingande irländsk dialekt: "Howe're you doin..."
En oerhörd myskänsla infann sig. Här skulle vi trivas!
Jenny utanför Moynure House B&B.
Detta var första delen av vår resa till Irland.
Vill ni höra om fortsättningen?
Den kommer i framtida inlägg, det lovar jag.
Nu önskar jag er en hjärtligt trevlig helg!
Puss och kram från eder tillgivne Leandertalare.