19:22:00
Minnen från bröllopsresan. Del 2
Så var det dags för fortsättningen av resedagboken från Irland.
Förra inlägget slutade då Jenny och jag landat i Athlone, på Moynure House B&B, och ikväll tänkte jag berätta lite speciellt om en av de roadtrips vi gjorde under första veckan.
På onsdagen åt vi frukost som vanligt, och om vi ska börja inlägget med något så är ju frukosten en mycket bra utgångspunkt.
Frukosten intogs i allrummet. Från det rummet ledde en liten spiraltrappa i trä ned till köket där värdinnan Alacoque stökade runt. Hon gick med högklackade skor som slog hårt mot stengolvet där nere.
Bordet med flingor, fruktkompott (eller vad det nu kan kallas...) och yoghurt och fil stod uppdukat då vi kom ut till allrummet på morgonen. Det var bara att hugga in.
Så kom Alacoque upp med färskt bröd......och nybryggt kaffe till mig, och thé till Jenny, 
Och så klapprade Alacoque uppför trappan en sista gång med "varmrätten". Hon ställde sig alltid bredvid bordet, såg på oss med ett varmt leende och frågade "Now, do ya' have everything? Is everything allright?"
Vi tackade så mycket och försäkrade henne att vi hade det så bra, så bra.
Alacoque såg verkligen till att vi hade en fin vistelse på Irland. Hon gav oss tips och råd om vad man kunde hitta på och sa till sin man Jerry att visa oss vägen till olika resmål.
"You spoil us..." sa vi generat då hon serverat frukosten.
"Well, you´re on your honeymoon... You're suposed to be spoiled!" sa hon varmt och knöt händerna framför sig som om hon skulle till att be.
Hon och hennes man var verkligen urtypen av godhjärtad irländare! Vi är så otroligt glada att vi valde just deras B&B att bo på, och vi kommer åka till dem igen nästa gång vi reser till Irland på en längre vistelse.
Nu åter till onsdagsmorgonen då vi skulle ge oss ut på en av våra roadtrips. Det var den längsta resan vi skulle ge oss ut på, och vi förberedde oss väl med kartor och batteriladdare till mobilen att sätta i bilens 12-voltsuttag om google maps skulle behövas.
Vi åkte motorvägen tillbaka till Dublin där vi styrde norrut längs Irlands östkust.
Irland är ett väldigt platt och väldigt grönt land. Det är långt utsträckta heder så långt ögat når. Detta i alla fall där vi varit innan denna dag. När vi tog oss norrut började landskapet ändra form. Slätterna blev kullar som blev berg.
Motorvägen slingrade sig runt dem och plötsligt nådde vi gränsen.
I republiken Irland används de enheter som vi är vana vid hemifrån. Avståndsskyltar anger avstånd i kilometer och hastigheter anges i km per timme.
Plötsligt var vi inte längre i Irländska republiken. Vi var i Storbritannien. Union Jack vajade på flaggstängerna och enheterna var utbytta till miles.
Att det dessutom satt fartkameror längs vägen gjorde mig lite kallsvettig. Så jag tog rygg på en långtradare och körde efter honom.
Efter cirka fyra timmars resa nådde vi vårt mål för dagen. Belfast!
Vi letade oss fram till det område som nu går under namnet Titanic quarters. Detta för att Harland & Wolff, det skeppsvarv som byggde R.M.S. Titanic i början av 1900-talet låg just där.
Som ni, kära bloggföljare, säkert vet så är Titanic min stora obsession här i livet, och jag hade alltid drömt om att få ta mig till de olika platser som har anknytning till det gamla legendariska fartyget.
Någon gång kanske jag tar mig till Southampton och ser kajen där hon låg förtöjd före avresan på jungfrufärden, nästa gång vi semestrar på Irland kommer vi besöka södra landsänden och då vill jag åka till Cobh. Staden som på den tiden hette Queenstown och var sista anhalten innan Titanic gav sig av mot Amerika.
Om en riktig önskedröm får slå in så kommer jag att bli miljonär och kan besöka platsen där hon gick på isberget, men det är nog något jag bara kommer få drömma om...
Denna dag fick jag dock äntligen se platsen där hon byggdes, och det var en fantastisk upplevelse.
Där skeppsvarvet låg har nu byggts ett stort Titanic-komplex med utställningshallar, hotell och museer.
Utställningshuset vid Titanics byggplats.
Huset i sig var fullt av symbolik. Det var lika högt som Titanic var från köl till övre däck. Det var format som fyra förer riktade från varandra och såg därför ut som en stjärna från himlen. Detta för att symbolisera rederiet White Star Lines logotyp.
Runt huset var bänkar utplacerade i en cirkel. De var en blandning av korta och långa bänkar och först tänkte man inte på det, men då guiden berättade så förstod jag. De var utplacerade i morsekod och bokstaverade Titanics sista nödanrop.
"We are sinking fast. Passengers being put into boats."
På marken hade en karta byggts av gatsten. Den visade Irland, England och Europas västkust, samt så var Titanics färdväg utsatt hela vägen till den position där hon sjönk.
Inne i huset stod namn på alla de fartyg, White Star beställde nämligen alla sina fartyg på just detta varvet, som levererats till White Star Line fram till 1912. En stor vägg var konstruerad för att se ut som Titanics skrov på havsbotten.
Det var helt enkelt symbolik överallt!
Tyvärr kunde vi inte besöka en av platserna på området, Titanics slipways eller stapelbädd som det heter på svenska. Den plats där hennes köl sträcktes och skrovet byggdes, och där hon sedan gled ut i havet vid sjösättningen.
På den platsen var nämligen en stor scen uppbyggd. The BBC Proms skulle ha sin avslutningskonsert just på Titanics slipways senare den veckan.
Men vi fick stå där Titanics för en gång varit och vi kunde se det enorma område där varvsarbetarna slitit för att bygga Titanic och hennes syster Olympic. Dessa två fartyg var så stora att det normalt kunde byggas tre fartyg på detta område, men nu var det bara de två giganterna som ägde platsen.
Järnstolparna märker ut var farygen legat och man ser att marken lutar ned mot vattnet längs där borta.
De hus där varvets ledning och skeppskonstruktörer höll till.
Här inne satt ingenjörerna och ritade. Man gjorde ritningarna på papper först och sedan trycktes de på linnetyg.
Detta då det oftast regnar och blåser i Belfast så pappersritningar skulle ganska snart vara obrukbara. Linnetillverkning är dessutom den andra stora produktionen i Belfast utöver skeppsbyggande. Kvinnorna arbetade inom linnetillverkning och männen byggde fartyg.
Lägg märke till de stora takfönstren. De gav gott ljus för konstruktörerna att jobba i.
I Belfast finns två stora kranar. De är riktiga landmärken och går under namnen Samson och Goliath.
Innan vi gick in i värmen i utställningshuset så tog vi en promenad bort till torrdockan. Den fick byggas specifikt till Olympic och Titanic då det tidigare inte byggts så stora fartyg och därför inte fanns någon torrdocka anpassad till deras storlek.
Hit bogserades Titanic då skrovet byggts färdigt. Här inreddes hon, målades och färdigställdes. Till vänster i bild syns pumphuset. Där finns fortfarande de enorma pumparna som användes för att tömma dockan på vatten.
Här vilade Titanics köl. Att få stå här och titta på, känna in denna plats var näst intill magiskt. Här var Titanics akterparti. Över mig skulle de enorma proppellrarna ha hängt. Stora som väderkvarnar...
På vägen tillbaka passerade vi grindarna där varvsarbetarna passerade in och ut om dagarna.
Man hade ett system där varje arbetare fick en "bird" då de gick in på morgonen. När de sedan gick hem efter arbetsdagen så lämnades den in igen. På så sätt visste man att alla som kommit på morgonen även gick hem på kvällen. Om någon "bird" inte lämnades in så var det dags att börja leta. Det hände att arbetare föll och skadade sig. Till och med så illa att de avled.
Bristen med systemet var bara att "the birds" inte var angivna specifikt för vilken person eller vilken uppgift arbetaren hade, så man visste bara att en arbetare var borta. Inte vem eller var han jobbat.
Här gick företagsledarna in. Här gick chefsingenjören Thomas Andrews in till jobbet, här gick J.B. Ismay in då han t.ex. skulle diskuttera antalet livbåtar på Titanic.
Här kunde arbetarna gena in på området om de vågade. Om de blev påkomna inne på kontoret så riskerade de böter motsvarande en hel dagslön.
Inne på muséet fanns allt från modeller av fartyget till replikor av föremål, projiceringar, datorsimulatorer och artefakter hämtade från havets djup.
Här är en replika av en av livbåtarna. På bilden ageras scener från sjöförhöret efter katastrofen.
Namnskylt på Titanics livbåtar. Då räddningsfartyget Carpathia tagit ombord samtliga överlevande efter katastrofen bärgade man även ett antal livbåtar. Dessa lastades av vid hamnen i New York och namnskyltarna skruvades raskt av.
Vad som sedan hände med livbåtarna vet man inte. Men högst troligt är att de användes på andra fartyg. Efter Titanic-katastrofen uppstod ju ett stort behov av just livbåtar då reglerna ändrades.
Nu skulle det finnas livbåtsplats till samtliga ombord.
En av modellerna med tillhörande projicering. En bänk på promenaddäck med utsikt över havet. Det var häftigare än det ser ut på bilden, det lovar jag.
Inne på utställningen kunde man se allt från Belfast förhållande på början av 1900-talet. Man fick en inblick i hur befolkningen hade det. Kvinnorna som arbetade med linnetillverkningen och männen på skeppsvarvet.
Man hade byggt upp korridorer så som de såg ut på Titanic. Hytter som såg ut som de ombord, och de häftigaste tyckte jag var ett rum som var format som kommandobryggan. Där fick man en tredimensionell upplevelse av att stå på bryggan, men även hur man kunde röra sig ombord på Titanic hela vägen från maskinrummet och upp till bryggan. Riktigt fränt!
Man kunde även uppleva vrakplatsen genom stora filmprojiceringar. Man svävade liksom fram över havsbotten. Läcker känsla.
Nomadic hörde hemme i Cherbourg, Frankrike. Där mötte hon upp Titanic då hon gjorde ett av sina korta stopp på sin jungfruresa.
Titanic var för stor för att kunna angöra hamnen så tenderfartyget Nomadic fick frakta ut post, last och passagerare till henne. Det var med Nomadic som den "osänkbara" Molly Brown tog sig ombord på Titanic. Molly Brown som spelas av Kathy Bates i James Camerons storfilm från 1997.
När vi besökt Nomadic var vi så trötta och hungriga så vi beslutade oss för att leta oss tillbaka till bilen och påbörja resan hem mot Athlone igen.
Vi sa att vi stannar till på ett Mc'Donalds i Belfast och tar varsin burgare. Jenny sökte på sin telefon efter Mc'Donalds och fick upp en vägbeskrivning.
Jag körde och Jenny navigerade med hjälp av mobilen. Vi tog oss in mot Belfast centrala delar.
"Är du säker på att det här är rätt?" frågade jag när vi var inne på en liten gata mellan två höga hus.
"Ja, det ska ligga ett Mc'Donalds där" sa Jenny och pekade på huset till vänster om oss.
Och ja, det gjorde det säkert. Men det var inte så lätt att ta sig in till det då det var ett större köpcentrum vi var vid. Jag körde vidare och plötsligt stod jag med bilen tvärs över en gågata.
"Hitta en väg härifrån..." väste jag desperat till Jenny som febrilt knappade på mobilen.
Det var så vi hamnade på en gågata i Belfast på vår bröllopsresa...
Vi tog oss dock ut ur staden tack vare Jenny och hennes mobil, och vi hittade ett Mc'Donalds strax utanför Belfast.
Vi styrde sedan mätta och belåtna söderut mot Dublin igen. Skymningen föll och då klockan närmade sig 10 på kvällen körde vi in på gårdsplanen vid Moynure House B&B igen.
Den kvällen sov vi så gott och morgonen därpå tog vi sovmorgon.
Det tyckte vi att vi hade förtjänat...
Nu har ni fått höra om när en av mina drömmar blev sann. Berättelsen från bröllopsresan kommer fortsätta, det lovar jag, men för nu får det vara bra.
Hoppas att ni gillat inlägget.
Puss och kram på er!