20:12:00
Minnen från bröllopsresan. Del 3
Hej på er!
Idag tänkte jag fortsätta berätta om min och Jennys vistelse på Irland för lite drygt ett år sedan.
Jag har i tidigare inlägg berättat om när vi anlände till Dublin, hur vi irrade runt i vår högerstyrda bil i den vansinniga vänstertrafiken, om vårat boende i Athlone och om vår resa till Belfast.
Nu tänkte jag berätta om resten av tiden på Irland.
Dagen efter Belfastresan tog vi det väldigt lugnt. En lång och härlig sovmorgon och mys på rummet. En tur in till Athlone för att käka middag och så kurade vi in oss vid teven och hade det fint.
En sån där mellandag när det är skönt att ta in alla intryck och behandla allt vi varit med om. Jenny led dessutom av skoskav så hon passade på att vila sina ömmande fötter så mycket hon kunde.
Fredagen kom dock, och då hade vi tänkt fara till Kilbeggan, och Kilkenny.
På vårt första stopp för dagen, Kilbeggan, hade det producerats godsaker under många, många, måååånga år.
Gissa vad! Jag ska ge er en ledtråd... Såhär såg skorstenen ut:
Ja, det var alltså ett whiskeydestilleri vi skulle besöka. Här hade man producerat whiskey sedan 1757, och man fick som besökare vandra genom de gamla produktionslokalerna, se maskinerna och de enorma tunnorna, och känna in atmosfären.
Fabriken drevs av ett stort vattenhjul, men hade även en ångmaskin som brukade användas ett fåtal dagar per år. Detta då vattnet i forsen utanför destilleriet var för lågt för att driva hjulet.
Givetvis ingick provsmakning i rundturen, men då jag var "designated driver" så erbjöds jag att få med mig ett par små flaskor hem för att provsmaka.
Det var ett mycket trevligt besök att göra och det rekommenderas varmt om ni någon gång har vägarna förbi. Man guidar sig själv runt på området med hjälp av en folder, som faktiskt fanns på svenska till och med.
Innergården på destilleriet. Mysigt så det förslår.
Den lilla gift shopen. Här gick jag länge och väl...
Gränden bakom destilleriet mot parkeringen. Här låg doften av whiskey tät och man kände historiens vingslag. Hur många arbetare har genom åren vinglat hem från jobbet den här vägen?
När vi gått rundvandringen, fått våra smakprov och då jag handlat färdigt i butiken tog vi plats i bilen igen. Vi styrde mot Kilkenny. En stad lite sydost om Athlone, som tidigare under veckan vunnit den stora Hurlingfinalen. Hurling, en slags blandning av rugby, fotboll och bandy... Typ... Jättesvårt att förklara, jag har inte sett så mycket på det, men det är Irlands nationalsport och att vinna den stora finalen är typ som att vinna allsvenskan eller SHL, eller så. Ni fattar...
Det rådde alltså hurlingfeber i staden. Vart vi än såg, så vajade gulsvarta vimplar, på gatorna sprang grabbarna omkring med sina hurlingklubbor och kastade med bollen. Jag var livrädd för att träffas av den, men jag klarade mig... Som tur var...
I Kilkenny besökte vi Dunnes... Ja, ni som läste mitt första inlägg om bröllopsresan vet varför. Ni som inte läst det, skrolla tillbaka och läs...
Jenny hittade ännu ett par föremål i kollektionen hon fallit så för.
Sedan gick vi genom staden och tog oss upp till Kilkenny Castle.
Ett fantastiskt storslaget slott där familjen Butler huserat i många, många, måååånga år. Nu var dock hela slottet ett museum. Allt bevarat såsom det var för över ett sekel sedan. Man fick tyvärr inte ta kort där inne, men tänk er miljöerna i tv-serien Downton Abbey så förstår ni nog.
Utvändigt var det dock helt okej att fotografera.
Kilkenny Castle
Den vackra slottsparken.
Efter besöket på slottet drog vi oss mot bilen. Återigen fick jag lite problem med att betala parkeringsavgiften. Även här var en sån där parkeringsplats med bommar vid in- och utfart, där man sedan betalar för den tid man spenderat på platsen.
Nu hade jag dock bara 20-eurosedlar, och kunde inte betala jämna pengar. Jag hittade dock ett litet hus i hörnet av parkeringen. Där satt en liten irländsk gubbe som hjälpte mig. Älskar det faktum att det faktiskt jobbar människor överallt och inte bara är en massa automater som här i Sverige.
Vi for hemåt och jag tog min provsmakningswhiskey. Det var ju trots allt fredag...
På lördagen for vi söderut från Athlone.
Vi reste längs en av de vackraste vägarna jag sett...
Vårat första mål för dagen var Clonmacnoise. Ett gammalt kloster som numera reser sig som en stor ruin längs floden Shannons strand.
Detta är en av få platser där det fortfarande finns så kallade high crosses.
Ruinen efter klostret. I förgrunden syns de höga korsen, uthuggna ur stenblock och uppresta för hundratals år sedan.
Jag fick även den här bilden av min vackra fru.
När klostret kollats in och vi nästan blåst bort slog vi in Cliffs of Moher på Google maps. Vi valde småvägar och rattade oss fram på smala vägar, genom små byar och små skogar. Naturen blev mer kuperad när vi närmade oss västra kusten där the Cliffs ligger.
The Cliffs of Moher är något som alltid kommer upp om man googlar Irland. De är så att säga ett måste att besöka när man är på ön.
Efter ett par timmars färd längs de krokiga småvägarna möttes vi plötsligt av den stora, klarblå och i solen glittrande Atlanten.
När jag pratade med mamma på telefonen och sa att vi skulle besöka Cliffs of Moher sa hon i ett tonfall som bara en mor kan ha: "Gå inte för nära kanten bara..."
Och det gjorde vi inte. De hade ju till och med mycket pedagogiska skyltar.
En mäktig syn. The Cliffs of Moher reser sig 214 meter över Atlanten. Och väggen går rakt ner. Verkligen rakt ner!
Atlanten. Någonstans långt där borta ligger Amerika...
Klipporna försvinner ner i det virvlande vattnet.
Vi vandrade längs leden, fotograferade som vildar och insöp Atlantluften. Sedan tog vi middag på restaurangen i besökarcentrat innan vi satte oss i bilen för att fara hemåt.
Nu tog vi dock vägen upp längs kusten till Galway och därifrån motorvägen in till Athlone.
Men vi hann få ett par fina bilder av naturen längs vägen.
När vi återvänt till B&B:et hade Jennys skoskav återigen blossat upp, så vi tog en lugn söndag.
Det var Athlone River festival den helgen så vi tänkte åka in och kolla in den. Tyvärr visade sig Irland från sin mest typiska vädersida. Regnet fullständigt vräkte ner hela dagen.
Vi for dock dit ändå och gick ett varv. Det var matmarknad bredvid slottet, och båtrace på floden Shannon. Massor med folk, trots regnet. Det var musik på gatorna och pubarna hade givetvis öppet för dem som ville värma sig lite.
Jenny och jag passade dock på att besöka Athlones konstuseum. Där var en jättefrän utställning med jättefina och även ganska skrämmande skulpturer.
Vi besökte även en souvenirbutik och köpte en kortlek.
Det spelades allehanda kortspel i sängen på Moynure House B&B den eftermiddagen då vi kommit hem och torkat efter den regniga festivalen.
På måndagen åt vi fin middag på "The Ritz" precis invid Shannon. Detta för att fira att vi varit gifta i hela 100 dagar.
The broad majestic Shannon, som Pogues sjungit om. En mycket vacker vy söderut från bron mellan Athlones gamla och nya delar...
Tisdagen gick åt till avrundning. Vi började packa, vi började ta farväl av våra värdar, Alacoque och Jerry, och även deras asiatiska städerska. Underbara människor alla tre som både Jenny och jag tyckte väldigt mycket om.
Jerry var en man med skägg och krokig näsa. Han pratade med lugn röst och bred irländsk dialekt. Han sa till Jenny att han hört henne sjunga från övervåningen. Han tyckte hon sjöng mycket vackert. Han själv hade sysslat mycket med musik, sa han. Traditionell irländsk musik, ni vet. Vi kom överens om att när vi kom tillbaka så skulle Jenny och han spela och sjunga lite tillsammans.
På onsdagen åt vi frukost extra tidigt. Jag hade grov resfeber, så jag fick inte i mig allt.
Vi packade det sista i våra väskor och låste igen dem.
En sista gång låste vi dörren till vårat rum och tog oss nedför spiraltrappan till köket. Där stod Alacoque och Jerry. De önskade oss en fortsatt fin resa och ett gott liv. Vi fick ett fint kort av dem där de tackade oss för att vi valt att bo hos dem och önskade oss ett långt och underbart liv.
Vi tog inte farväl, vi sa på återseende.
När vi sista gången åkte ut från gårdsplanen vinkade de av oss, och det kändes mycket tungt att lämna dem, och Athlone.
Vi tankade upp bilen, betalade våra kvarvarande tullar och återlämnade bilen.
Vi hann med en liten fika innan vi checkade in baggage och gick genom säkerhetskontrollerna.
Jenny blev givetvis stoppad i magnetröntgen och jag fick återigen skämmas för att hon smugglade med sig massor med hårnålar...
Vi bordade planet, tillhörande British Airways, och jag fick platsen vid nödutgången mot vingen.
Flygvärdinnan frågade om det var okej med mig att ansvara för den nödutgången.
"It's cool! I'm a Björkfors Firefighter..." sa jag med lugnande stämma.
Dublins flygplats strax innan vi taxade ut.
Så lyfte planet och vi lämnade Dublin, ja hela Irland bakom oss.
Nu var den delen av resan gjord, och vi var extremt nöjda med tiden.
Vi hann med allt vi hade planerat och vi hade även tid till att ta det lugnt och bara vara.
Utflykterna var jätteroliga, och dagarna då vi tog det lugnt på Moynure House var underbart mysiga.
En dag ska vi fara dit igen.
Nästa mål på resan var London.
Men det berättar jag mer om i ett senare inlägg...
Puss och kram på er!