Leandertalaren

Den värsta teaterföreställningen jag någonsin varit med om.

En enkel sammanfattning av gårdagens show i Adelsnäsparken, men det kan vi tala mer om sedan.

 

Jag är en rätt sansad person. Jag håller mig lugn och tänker klart när det händer mycket runtomkring mig. Det är sånt jag är tacksam för.

Visst får man adrenalinpåslag när det plötsligt händer något, men man lär sig att rikta den energin åt rätt håll.

 

Jag är sedan ungefär tio år tillbaka en av 10 frivilliga brandmän i Björkfors brandvärn. Jag har inte gått brandmannaskola, utan har fått fortlöpande utbildning av Räddningstjänsten i Kinda. Vi har varit ute på allt från skogsbränder till villabränder och trafikolyckor, men än så länge har vi haft tur i oturen och klarat oss undan allvarliga personskador.

Vi får larm via SOS när vi behövs. En siren ljuder över Björkfors samhälle och ett SMS plingar in i våra mobiler. Där står vad som hänt och vart det hänt.

Vi har ingen jour utan de som har tid och finns tillgängliga åker. Det finns alltid någon tillgänglig och det har aldrig hänt att ingen dykt upp. Samtidigt går ju larmet hos deltidsbrandmännen i Kisa, Rimforsa eller Horn, men de har ju en bit att åka så vi är först på plats och kan förbereda för rökdykare och dylikt.

 

 

När man kommer till brandstationen då larmet gått är man alltid lite skakig. Adrenalinet pumpar runt i kroppen, men man vet vad man ska göra och man gör det. Även om många tankar hinner passera i huvudet i färden med brandbilen mot skadeplatsen. Vad kommer vi få se? Kommer det finnas skadade? Omkomna?

I stort sett kan man ju mötas av vad som helst.

 

 

Men detta har utvecklat mig till att kunna agera i krissituationer.

 

Jag spenderar ju mycket tid på vägarna och det händer att man får bevittna trafikolyckor. Det har hänt att människor trillat ihop på bussen. En gång fick en kvinna ett epilepsianfall utanför bussen. När jag och Jenny åkte hem från Vimmerby en gång mötte vi en bil som tappade vänster framhjul. Hjulet strök längs våran bils sida och den trehjuliga bilen försvann ner i diket. Jag åkte nattbuss hem från Linköping en gång då bussen råkade rulla bakåt och få bakrutan intryckt av en annan buss som stod bakom. Min kollega som körde blev lite chockad och jag ryckte in och hjälpte honom att lösa situationen. 

Men den allvarligaste olyckan jag varit med om var dagen innan jag skulle köra upp för busskortet. Jag var ute och övningskörde med trafikskolans buss och en lärare då en bil körde rakt in i sidan på en annan framför mig. En kollision i ca 65-70 km/h. Mannen i den påkörande bilen klarade sig helt från skador. Mannen i den påkörda bilen dog direkt.

 

Åter till gårdagens föreställning. Och oroa er inte nu. Ingen dog! Så allvarligt var det verkligen inte!

Men i mitten av andra akten började det regna. Det regnade mer och mer och mot slutet vräkte det ner. Vi stod bakom scenen och huttrade. Snart slut! Snart får vi komma in och värma oss och torka till. Bara en scen kvar och sedan slutsång och utgång.

Då hör jag Birgitta skrika på scenen. Hon ropar efter Pia, våran regissör/producent. Något händer framme på scenen. Men vad? Min första tanke är att det börjat brinna i tältet bredvid läktaren där man tänt lyktor inför slutscenen. Jag kikar fram. Ser inget. Folk på läktaren ser sig frågande omkring. Jag går fram. Vad händer? Hör folk mumla om att någon är sjuk. Där uppe! På läktaren samlas folk runt någon. Jag håller handen över ögonen för att se mot strålkastarna. Någon har svimmat av. Bara det inte är hjärtstopp eller så, tänker jag. Måste upp och kolla puls! Springer upp men tar mig inte fram på den trånga läktaren. Jag frågar dem som sitter bakom om personen har puls och andas och de säger att det har hon. Jag får veta att hon börjar återfå medvetandet. Någon form av blodtrycksfall. Jag backar undan då det nu finns folk runtomkring henne som tar hand om henne. Jag går ner bakom scenen för att informera de skådespelarna som står där att vi stoppat och varför vi stoppat. De har inget märkt och blir lätt chockade. Jag återvänder mot scenen. Lamporna är nu släckta. Jäkla dumt av Benny (vår ljud- och ljustekniker) att släcka lamporna nu, tänker jag innan jag inser att strömmen faktiskt gått. En stund sökande efter Pia för att få henne att ta beslutet. Fortsätta eller bryta. Hon förekommer mig. Innan jag hittat henne informerar hon publiken att vi tyvärr måste bryta föreställningen. Jag hjälper folk nerför läktaren och leder dem mot parkeringen. Kvinnan som svimmat leds ner och hon känner sig skyldig över all kalabalik. Vi lugnar henne med att strömmen gått och att det absolut inte är hennes fel.

 

Filtar, regnkappor och sittunderlag samlas in. Allt är dyngsurt. Innan vi fått in allt är jag en dränkt präst.

Fick lite känslan av att vara på ett sjunkande skepp när ljuset försvann, regnet vräkte ner och man evakuerade folk.

 

Så ungefär så kan det gå till när vi spelar teater. Ikväll kör vi sista föreställningen. Hoppas på att vi hinner igenom hela då...