16:21:58
Lurad!!
Jag har en metod.
Den gör tråkiga saker mycket lättare.
Jobbiga saker blir liksom mindre jobbiga.
Som att städa, till exempel.
Det är ju inte så jättekul, alla gånger.
Jag och Jenny brukar dela upp det. Hon skurar kök och jag badrum. Hon dammar, jag dammsuger
Ibland byter vi självklart sysslor och ibland städar den ena allt själv, om den andre skulle vara iväg på annat då städbehov uppstår.
Men dammsugningen brukar allt som oftast hamna på min lott.
Vi bor i en lägenhet på tre rum och kök. Ca 80 kvadratmeter stort. Inte helt oöverkomligt, och ganska lättstädat.
Men ändå... Det är inte kul att dammsuga.
Men då kommer mitt lilla knep in. Jag brukar börja med att dammsuga kontoret, gå via hallen till badrummet. Sedan sovrum, vardagsrum och avslutningsvis köket.
Om jag då en dag tycker att det är hemskt jobbigt att dammsuga, så kastar jag om ordningen. Jag ser till att börja med köket och gå åt andra hållet. Plötsligt står jag på kontoret och dammsuger. Rummet där jag normalt sett börjar, där jag brukar ha allt jobbiga framför mig. Men inte nu! Den här gången är jag klar när jag avslutar dammsugningen i det rummet.
Mycket tillfredsställande.
Jag har dessutom märkt att jag använder denna metod i andra sammanhang.
På en utav de tjänsterna jag har på mitt schema på jobbet så tankar och tvättar man tre dubbeldeckare på raken. Kan bli ganska tradigt då man står med högtryckstvätt och tvättmedel och spolar och fejar.
Men, vanemänniska som jag är brukar jag börja med att tvätta den högra sidan av bussen och sedan jobba mig runt till vänstersidan.
Men på den sista bussen vänder jag på ordningen. Börjar på vänster sida och går mot höger. Plötsligt är jag klar då jag är på den mentalt börjande punkten.
Nu är vi i däckbytartider. Att hissa upp bilen med domkraften, skruva loss bultarna och byta hjul för att sedan skruva åt det nya innan man släpper ner bilen och fortsätter med nästa däck.
Jag brukar vanligtvis även byta däck på mammas bil så det blir åtta hjulbyten på ett kick. Av någon anledning börjar jag då med vänster framdäck, tar sedan vänster bak, höger bak och avslutningsvis höger fram.
Byter jag ordning så får jag en oerhörd frihetskänsla när jag bytt klart på vänster fram. Platsen där jag brukar börja.
Jag vet inte vad som är hemskast. Att jag är en så sjuk inrutad vanemänniska, eller att jag gång på gång går på mina egna tricks.
Att jag lurar mig själv och alltid blir lika glad av resultatet.
Och det har pågått länge.
När jag var liten och gick i lågstadiet så var jag som jag berättat tidigare väldigt liten i maten. Jag tyckte inte om mycket av det jag åt. Maten växte i munnen och jag mådde illa. I skolan lades dessutom stressmomentet med kompisar som blev färdiga runtomkring en till. I Björnkärrsskolan i Ryd där jag gick var inte matsalen så stor. Vi små barn åt först, sedan kom de lite större och till sist kom de otäcka sexorna. De var stor och bullriga och allmänt skräckinjagande.
Den lilla Nicklas satt och pillade på de stora potatisarna, vispade runt i den märkliga Minestronesoppan och vände på de torra korvbitarna. Runtomkring mig blev klasskompisarna klara och sprang ut på matrast. Snart skulle de komma. De stora sexorna. Magen knöt sig. Det gick inte att äta, helt enkelt.
Det var ju dessutom strängt förbjudet att kasta bort mat som lagts på tallriken. Ibland var fröken snäll och lät en gå vägen förbi kökets lilla soppåse. Men det hörde till ovanligheterna.
Jag fick till ett litet lur mot mig själv även där. Ja, i alla fall då de var pannkakor.
Skolans pannkakor var hemska. Torra och skosuleliknande med konstigt smakande sylt till. Jag vek ihop pannkakorna så de såg mycket mindre ut. Vips var de uppätna! Magen undrade vad som hände och jag kunde nöjt och stolt gå med min gula plastbricka till diskinsamlingen i hörnet av matsalen.
Det hände att jag löste problemet med matrester på andra sätt också, men det berättar jag mer om en annan gång.
Vad jag vill ha sagt är att om man bara är lite lättlurad så blir vardagens tråkiga göromål mycket roligare!
Kram och hej på er, kära bloggläsare!