17:58:10
En lördag för vila efter ett hårt år.
De senaste veckorna... Eller ja, kanske till och med månaderna, har undertecknad varit ganska sliten.
När jag tänker efter så har jag haft ett ganska slitigt år.
Det började med fars i januari. Sedan fick jag någon vecka ledigt då jag helt ägnade mig åt att skriva.
Jag har ett bokprojekt på gång. Jag har skrivit ett första utkast som jag är mycket nöjd med.
Det är en spänningsroman. En deckare på sätt och vis, men med lite thrilleraktiga inslag.
Mina karaktärer utsätts för våld, kärlek, maktspel och vänskap.
En bild från min skrivarvecka i våras. Inspirationen flödade!
Tyvärr fick jag tekniska problem då jag skrivit tre fjärdedelar av mitt andra utkast. USB-minnet jag sparat det på slutade fungera.
Där och då lärde jag mig att spara mina arbeten på fler ställen, men det kändes rätt tungt då det hände.
Det första utkastet finns dock kvar så jag har inte blivit av med allt arbete.
Frågan är när jag ska få fingrarna ur och sätta mig och skriva igen. Jag har en plan på att ta några veckors semester i februari och då se till att mitt andra utkast blir klart.
Vad tror ni om det?
Kanske kan man bli författare på gamla dagar...
Hur som helst så ändrades livet ganska drastiskt på eftermiddagen den 10:e mars.
Jag minns att det var en mycket vacker vårdag. Solen sken och livet lekte. Jag kände mig lycklig, frisk och stark.
Men...
Plötsligt...
Allt ändrades i ett ögonblick. Jag halkade till i en grässlänt, numera kallad benknäckarslänten, och bröt mitt vänstra ben.
Bild från sjukhuset två dagar efter benbrottet. Det vänstra är det som bröts, om ni undrar.
Jag blev väl omhändertagen på akuten samt på ortopeden och snabbt och lätt opererades en märgspik in. Jag slapp alltså gips, men skulle få spendera sex veckor med stegmarkering.
Alltså helt utan belastning.
Tiden kröp fram och var mycket påfrestande både fysiskt och psykist.
Men då jag fick påbörja mitt rehab efter sex veckor började saker ta fart.
Jag fick lära mig att gå igen...
Jenny hade vänligheten att ge mig en liten skylt att ta på när jag tränade.
Jag minns känslan än idag.
Då jag höjde kryckorna och försökte ta några steg utan stöd.
Musklerna i vänsterbenet gav vika.
Det värkte överallt.
Foten kändes hemskt avlägsen.
Men så plötsligt gick jag ett steg... Två steg... tre steg!
Jag haltade fram som om jag skitit ner mig, men jag gick utan stöd av kryckorna!
Jag trodde knappt det var sant!
Men det var det.
Sedan gick det vidare.
Jag släppte en krycka. Sedan släppte jag den andra.
Och när sommaren började ta fart i början av juni, så kunde jag börja jobba igen.
Sommaren intog Sverige och då jag varit hemma hela våren så jobbade jag.
Det tog givetvis på krafterna då jag inte var helt återställd än, men det funkade.
Mycket jobb blev det men även några lediga dagar. Lediga dagar som spenderades på bästa sätt. Här en kväll vid Bergs slussar. Picnic med älskade frun. Kvällar som den fyllde de svaga batterierna inför hösten.
Sommaren övergick i höst och jag kände mig någorlunda frisk i benet.
Känslan finns i och för sig kvar i varje steg. En känsla av att något inte är helt rätt i benet, men det gör inte ont i alla fall.
Hösten kom, och med den mörkret.
Jag gillar inte höstmörker, och jag gillar inte kyla.
Så energin liksom sinar i mina förråd. Förråd som ju inte hunnit fyllas på efter det behov som finns.
Livet känns hårt ibland, särskilt då man utsätts för motgångar. Men jag har bitit ihop och kört på.
För varje vecka som passerat har jag känt mig hängigare och tröttare.
Men nu har jag dock fått en hel dag då jag inte haft några förpliktelser.
Och om en vecka får jag dessutom ledigt.
En ledighet som sträcker sig över jul.
En ledighet som är mycket välkommen.
Den senaste tiden har jag nämligen känt hur väggen närmar sig framför mig.
Jag måste ta en paus och samla kraft, och jag tror att denna jul kommer som en skänk från ovan.
Så nu biter jag ihop och jobbar en vecka till.
Klockan 11:00 på fredag hägrar ledigheten.
Julefriden.
Detta år har satt mig på prov.
Men jag har klarat det.
Nästa år vet jag inte vad som kommer ske, men jag vet att erfarenheterna från detta kommer leda mig framåt.
Jag kommer vara starkare och klokare, och jag kommer få nya utmaningar att klara.
Detta inlägg kanske inte var så givande för någon av er läsare, men det är skönt att skriva av sig det.
Det är även en förklaring till varför jag varit inaktiv här på bloggen de senaste veckorna.
Jag har inte haft ork att blogga, helt enkelt.
Men nu vet ni att jag lever, och att jag kämpar på.
Hoppas ni alla får en fin helg!
Var rädda om er, och ta hand om varandra!
Puss och kram!!!