15:02:01
Så avvecklas landsbygden...
Landsbygden. Ren och klar luft, tystnad, lugn och ro. Närhet till natur, skog och friluftsliv runt knuten. Bad och fiskemöjligheter nästan vid tomten.
Visst låter det härligt!
Det är härligt! Jag har själv bott på landsbygden så jag vet.
Jag vet hu underbart det är att komma hem efter en stressig dag på jobbet, stanna upp innan man går in i sitt lilla hus, och bara lyssna.
Lyssna på tystnaden!
Den kan vara öronbedövande ibland, faktiskt.
Det är även fint med närheten och hjälpsamheten som ofta bildas på mindre orter.
Man ser efter varandras intressen, hjälps åt och ställer upp där det behövs. Man går kurser ihop, man spelar innebandy och man har fisketävlingar ihop.
Men allteftersom tiden går, så blir det där livet allt svårare.
Ta Björkfors som exempel. Byn där mina farföräldrar en gång i tiden träffades. Där de smög iväg tillsammans på söndagen, vilodagen, och satt och pratade om livet tillsammans. De kanske såg sig om i byn där farmors pappa var mjölnare och där farfar pappa var handelsman, och tänkte att här är en bra plats att bo. Här är en bra plats att bilda familj, och leva livet.
De gjorde så. Farfar och hans bror tog så småningom över lanthandeln efter sin far, och de bodde båda kvar i byn hela sina liv.
Men byn förändrades. Särskilt senare delen av 1900-talet.
Bankkontor, postkontor, garveri, smed, kvarn, sågverk, hattmakare, skräddare och skomakare försvann en efter en. Handelsbodarna slog igen och kvar fanns en lanthandel. Den som min farfarsfar grundade. Varför just den? Ja, säg det.
Men fortfarande då min farmor och farfar gick bort 1993 och vi i våran familj flyttade ner till Björkfors fanns det liv i landsbygden. Skola, dagis och affär var igång varje vardag och bussarna puttrade fram och tillbaka mellan Rimforsa, Kisa och Björkfors.
Historian fick en liten tvist vid millennieskiftet. 1999 tog min syster över driften av lanthandeln i Björkfors. Den som knappa hundra år tidigare startats av våran farfarsfar.
Affären gick bra. Folk kom och handlade. Mycket pensionärer bodde ju kvar i byn och de såg affären som den sociala punkten. De kom ofta samma tider varje dag och handlade, pratade lite om allt möjligt och så gick de hem.
Vi var deras kontakt med omvärlden.
Men pensionärer har en liten tråkig egenhet. De blir äldre, och äldre, och till slut finns de inte mer.
De bofasta räckte liksom inte till för att driva butiken vidare. Sommargästerna gjorde förvisso en god insats under semestermånaderna, men vintern var desto längre.
Den sista butiken i Björkfors fick slå igen för gott i september 2005.
Byns hjärta hade stannat. Ingen vardaglig träffpunkt fanns liksom kvar, längre.
Men än fanns hopp! Skolan och dagiset fanns ju kvar! Kanske kan man locka barnfamiljer att köpa hus i Björkfors! Eller tomter, för sjutton! Tomter kan vi sälja så kan folk bygga nytt och flytta ut!
Landsbygden ska leva!!!
Men det kom inga barnfamiljer...
Skolan lades så småningom ner i Björkfors. Det lilla dagiset blir mindre och mindre för varje år som går.
Det gör faktiskt lite ont att gå över skolgården i Björkfors och minnas alla glada skratt som ekat ner över fotbollsplanen. Alla lekar som lekts i lekparken och alla bollar som kickats nere på fotbollsplanen.
Klicka på bilden för källa.
Men än fanns det ju hopp. Bussarna rullar ju fortfarande.
Varje vardag går tre turer till Rimforsa och tre turer till Kisa. Och så ett par ner till Hycklinge också där man sedan kan ta sig vidare till Vimmerby om man vill.
Tills nu...
Idag går att läsa på Corren.se att Östgötatrafiken vill lägga ned ett stort antal busslinjer på landsbygden för att lönsamheten är för dålig.
Däribland linjerna 547 mellan Björkfors och Rimforsa, och 548 mellan Björkfors och Kisa.
Hammarens slag ekar i mig när den slår ner spikarna i den östgötska landsbygdens kista.
Landsbygden måste få leva. Den måste få chansen att kunna leva!
Om vi låter den dö, om vi gör det omöjligt för människor att bosätta sig, eller för den delen bo kvar, så kommer Sverige att dö ut. Bit för bit.
Tomma hus, som på sin höjd fylls några månader på sommaren kommer stå som späkslott och påminna om en tid som var.
En tid då landsbygden var Sverige.
