Leandertalaren

Det vankas nyår och detta innebär med stor säkerhet en sak.

 

Nämligen lögner, missförstånd, spring i dörrar och en herrans massa garv. Med andra ord nyårsfars.

 

Det där med fars är en härlig form av teater. Man får som skådespelare direkt respons från publiken om man gör ett bra jobb. Om man lyckas leverera komiken från scenen. Det finns ingen bättre känsla än att stå där uppe och lägga en kommentar som river med sig hela salongen i ett stort gapskratt. Att höra människor kikna där nere. Att se i ögonvrån hur de sitter och torkar skrattets tårar och leende skakar på huvudet åt alla dumheter.

 

Det är alltså Teater Traskas traditionella nyårsfars på Kulturhuset i Åtvidaberg som jag talar om.

 

Magnus Jönsson står som vanligt för regin och Pia Oredsson-Tember står som vanligt för produktionen.

 

Jag och Jenny var igår inbjudna som provpublik på generalrepetitionen och jag ska snart berätta vad jag tyckte om det.

 

Men först tänkte jag dra lite snabbt om nyårsfarsens historia på Kulturhuset. Jag har ju faktiskt varit en del av denna starka tradition under flera år och det är med glädje jag återvänder till Kulturhuset och får känna in atmosfären igen.

 

Det hela började hösten 2008. Magnus Jönsson var sugen på att få till en skrattfest. Tidigare hade det spelats nyårsrevy och att Åtvidabergarna ville ha något sådant rådde inget tvivel om.

"Kan ni inte göra revy?" sades det ofta när man mötte folk på torget.

Jo, det skulle man väl kunna göra, men det är ett ganska hårt jobb att få ihop en revy.

Så Magnus tog ett annat alternativ till skrattande publik.

 

På nyårsafton 2008 hade Ray Cooneys välkända fars "Kuta och kör" premiär. Dock spelade vi den av upphovsrättsskäl under ett annat namn. Vi fick kalla den "Dubbelt-upp", men manuset var helt och hållet detsamma som originalet. Jag spelade en godtrogne kriminalkommissarien Porterhouse som dras in i taxichauffören John Smiths, spelad av Åke Lindgren, nät av lögner kring sitt bigamistsiska liv och leverne.

 

Farsen togs emot mycket väl och ganska snart frågade Magnus om vi som var med var intresserade av att spela något liknande även kommande år. Det ville vi. Några skådisar hade dock inte möjlighet att vara med så några nya kom in. Ensemblen vidgades upp i antal och på nyårsafton 2009 spelade vi "Det stannar i familjen". Även detta en fars av Ray Cooney. Även här fick jag ikläda mig rollen som polis, men denna gång som en betydligt mer misstänksam och aggressiv sådan.

 

2010 hade nyårsfarsen blivit en tradition och vi spelade "Pengarna eller livet".

En man, Magnus Jönsson, tar fel portfölj. Istället för sin egen får han med sig en portfölj innehållandes en sanslös summa kontanter. Där tar denna fars sin början och sedan följer ett par timmar av slingrande, ljugande och köpslående för att kunna behålla väskan och inte bli avslöjad av varken polisen eller av maffian som råkar vara den rättmätiga ägaren till kontantväskan.

 

2011 åkte jag på huvudrollen. Vi spelade "Inte nu, älskling" och jag var den tafatte och ganska töntige pälskörsnären Arnold Crouch. Min kumpan Gilbert Bodley, spelad av Magnus Jönsson, var en riktig kvinnokarl och plötsligt drogs min karaktär in i hans lögner. För mig personligen betyder denna fars väldigt mycket. Dels för att jag fick en sådan tung roll som jag dessutom fick väldigt mycket beröm för, och dels för att ensemblen var fantastiskt tight. Många av mina bästa vänner inom teatern var liksom med och vi hade hur roligt som helst när vi repade och framförallt när vi spelade den. Ett extra plus i minnesboken från denna fars är ju förstås att Jenny och jag blev tillsammans under denna spelperiod, vilket jag är väldigt glad för. Såklart...

 

2012 körde jag min sista, eller jag kanske ska säga min senaste, farsroll. Pjäsen hette "Maka på din make" och jag fick vara den sliskige bokförläggaren som sliter hårt för att hålla liv i sina många kvinnoaffärer och förstås för att hela tiden hålla sin fru utanför det hela. Det blir dock komplicerat när även frun börjar prassla på sitt håll, och allt når sin kulmen när de båda stämmer träff med sina respektive älskare i samma lägenhet vid samma tidpunkt.

 

För ett år sedan spelade alltså gänget fars utan mig. Pjäsen var "Trassel" och den var sanslöst rolig. Från första scen är skrattfesten igång. Ett lik dyker upp i ett fönster på ett hotell där diverse otrohetsaffärer pågår. Vem är liket och hur har han hamnat där? Och hur kommer det sig att liket plötsligt försvinner? Jo liket är egentligen inte dött utan lever men har tappat minnet... Ja, ni förstår komplikationen...

 

Så är vi framme vid årets upplaga. Den heter alltså "Rakt ner i fickan" och är skriven av Michael Cooney.

Magnus Jönsson har regisserat och spelar själv huvudrollen. Runtomkring sig har han en handplockad ensemble som tagit sig an sina roller med stor glädje.

Manuset har inte samma direkta start som förra årets fars, utan historian presenteras med ett medvetet lugn för publiken. En lögn uppenbaras ganska snart och allteftersom tiden går så inser man att den lilla lögnen är aningen större än man från början trodde. Likt en snöboll som rullar utför en lång backe så växer sig intrigen starkare och halvvägs in i första akten är man helt uppslukad av den.

Jag tänker inte recensera mina kära vänner i ensemblen dels för att jag vet hur dryga de skulle bli av all beröm jag vill ösa över dem och dels för att det faktiskt kan spoila handlingen för framtida publik.

Så istället ska jag vända mig till er i ensemblen med en liten hälsning.

 

Ni har kämpat er igenom den hårda repetitionsperioden. Ni har pressat er igenom långa kvällar, ni har betonat er igenom replikerna, vänt er åt olika håll, kommit in från ena eller andra hållet håll och testat era olika reaktioner. Ni har spelat över, ni har sagt fel. Ni har skrattat och kanske till och med gråtit tillsammans. Ni har säkert känt en gnutta ångest då och då över hur ni ska lyckas få till allt innan nyårsafton, men ni har också slagits ibland av hur jäkla bra det kommer bli.

 

Nu är ni framme vid upploppet. I eftermiddag är det på riktigt.

 

Det är då det roliga börjar på riktigt!

 

Det är då jag kommer sitta hemma och önska med en styng av längtan i bröstet att jag också fick vara där bakom kulisserna med er. Att jag också fick sminka mig, mygga på och gå där och rabbla repliker. Att jag också fick höra sorlet därute i salongen innan introt går igång.

 

Ni har en fantastisk månad framför er. Njut!

 

Det kommer publiken göra. Det vet jag. Ni gör helt enkelt ett kanonjobb!

Scenen är snyggt byggd och era karaktärer och rolltolkningar är guld värda.

Det är helt enkelt mycket som är fint, som regissör Jönsson ofta brukar säga... 

 

Och till alla er som inte är del av ensemblen som läser detta kan jag bara säga:

 

 

Gott nytt år önskar nu eder tillgivne Leandertalare!