19:22:39
Knyt näven i fickan, le och önska en trevlig dag...
Igår var jag med om något som alla som jobbar inom serviceyrken är med om då och då.
Man träffar mycket människor. Alla är olika, och alla kräver unikt bemötande.
Igår fick jag en total utskällning av en dam vid en busshållplats.
Anledningen var att jag körde linje 39, som endast stannar för påstigning inne i Linköping då vi är på väg ut från staden. Detta för att det är en expresslinje som är till för de som reser ut ur staden, helt enkelt. Innerstadsresenärerna hänvisas till de stadslinjer som ju faktiskt går med som mest en halvtimmas mellanrum. Alltså betydligt oftare än våra expresslinjer.
Såhär lät det ungefär. Och kom ihåg att damen inte hade en lugn och artig ton utan var både aggressiv, upprörd och högljudd.
Damen: "Varför kan ni inte stanna med de här bussarna vid Golfbanan för? Det är så otroligt larvigt av er att köra här med tomma bussar varje dag..."
Hon drog efter andan och jag försökte sticka emellan.
Jag: "Detta är en expresslinje och jag stannar bara för att släppa av passagerare..."
Vid detta laget hade hon redan börjat rya igen.
Damen: "...Varje dag kör de här 39:orna här och helt tomma är de. Det är så otroligt dumt att ni inte stannar..."
Jag: "Ja, såhär på förmiddagarna är det inte så trångt på de här linjerna men annars så..."
Damen: "...Det är så korkat. Vad tar det för tid för er att stanna till bara... Ni hinner säkert med det..."
Jag: "Men du får ta det där med Östgötatrafiken, för det är faktiskt de som bestämmer detta..."
Damen: "Du måste väl ändå hålla med om att det är dumt!"
Jag: "Kanske det, men..."
Plötsligt hade så damen försvunnit iväg och jag satt kvar i ett försök att få förklara att reglerna om av- och påstigning är till för att resan från punkt A till punkt B ska gå så snabbt som möjligt för de som ska resa längre sträckor. Reglerna är lika över hela trafikdygnet, alltså även på förmiddagarna då det är betydligt lugnare ombord. Men på morgonen och eftermiddagen är det guld värt att "slippa" tätortsresenärerna.
När jag sedan fortsatte min färd kände jag mig så oerhört ledsen. Jag blev arg. Rent ut sagt förbannad.
Igår gick jag upp ur sängen klockan 03:40 och åkte till jobbet i god tid för att bussen skulle vara någorlunda varm i tid för första påsläppet av passagerare. Jag fyllde på spolarvtska innan jag åkte för att sikten skulle vara god, och jag kollade ordentligt över så all belysning fungerade som de skulle. Jag vek gratistidningar en och en så passagerarna enkelt skulle kunna få tag i en om de villa ha.
Jag kör lugnt och fint längs de mörka och hala vägarna. Vill ha en mjuk resa så passagerarna ska kunna slappna av, kanske till och med sova en stund. Jag sänker hastigheten förbi mörka hållplatser så jag ska kunna se om där står någon som glömt reflexen eller som fått slut på batteri i ficklampan.
Jag ser till att resenärer får billigast möjliga biljett, och att de hinner med de anknytningar de ska. Även om de planerat dåligt och tänker sig kunna hinna med en buss eller ett tåg som avgår minuten efter min ankomst till stationen gäller det att göra vad man kan för att hjälpa dem.
Jag kör med skärpta ögon som söker av omgivningen efter vilda djur. Jag sitter redo att bromsa på sträckor där det rör sig mycket vilt.Detta har räddat mig från viltolyckor vid flera tillfällen.
Jag städar och tvättar bussen. Jag plockar upp skräp, äppelskrutt, bananskal och utspottade snuspåsar efter passagerare. Jag torkar spyor efter resenärer som druckit mer alkohol än de borde och jag tar hand om de passagerare som somnat och missat sin hållplats. Har kört hem folk till Rimforsa trots att detta inneburit att sängen fått vänta på mig där hemma.
Allt jag gör, gör jag för att mina resenärer ska ha det bra. För att de ska bli nöjda och vilja åka buss till och från jobbet.
Varför ska då denna dam ta sig friheten att skälla ut mig för saker som jag inte har ett dugg med att göra?
Jag blev som sagt både ledsen, arg och nedstämd av detta.
Jag brukar sällan få skäll. Jag har väl tur helt enkelt, men då jag får skäll så brukar jag oftast kunna förklara hur det ligger till och få personen att lugna ner sig.
Men den här damen ställde sig alltså och gapade i dörren och for sedan iväg.
Jag har alltid fått lära mig att bita ihop då kunder är arga över saker, eller klagar på något. Hur otrevliga de än är så är det bara att knyta näven i byxfickan.
Min gamla farfar var lanthandlare i Björkfors och han sa alltid att ha ett léende mot kunden, gå sedan ut på lagret och släpp på trycket där. Skrik eller slå näven i bordet. Men visa aldrig en agressiv eller negativ ton mot kunden.
Detta är den modellen som jag alltid kört med, och det brukar resultera i glada och nöjda kunder.
Och även om man för det mesta låter skäll rinna av en, så blir det ibland för mycket.
Såsom igår...
Så... Summan av detta inlägg:
Om du är arg på något, så tänk över vem som ansvarar över det du är arg på. Ta sedan ett djupt andetag och fråga ansvarig varför det är på detta vis.
Gillar du inte svaret så för en diskussion om hur du tycker det borde vara.
Skäll inte ut första bästa du möter, och om du nu ändå gör det så låt vederbörande försvara sig.
Du, damen med Liu-jackan vid Länsmuséets hållplats förstörde hela min dag igår.
Tack ska du ha för det...