Leandertalaren

 

Imorgon kommer ensemble och produktionsteam samlas för den stora avslutningsdagen med tillhörande fest efter sommarens uppsättning i Gärdserum, "Som ringar på vattnet".

 

Jag kommer tyvärr inte kunna närvara på grund av jobb, och detta svider givetvis väldigt mycket i hjärtat.

 

Här kommer därför några ord, som skulle kunnat bli ett litet tal på middagen, kanske.

Det är ord från mig, rakt ur mitt hjärta, till alla er som på olika vis deltog i produktionen i somras.

 

Några dagar innan kollationeringen av "Som ringar på vattnet" halkade jag till i en grässlänt, hörde ett knak och såg min fot vinkla åt fel håll.

 

Benet var av. Rakt av...

 

Man sa att det skulle ta minst ett halvår innan jag skulle känna mig någorlunda normal igen.

 

Tankarna började snurra i mig. Om mindre än fem månader är det premiär i Gärdserum. Platsen där backar, leriga slänter, gömda gångar och stegar gömmer sig bakom varje scenkant.

Skulle jag stiga åt sidan?

Skulle jag kunna ta rollen som Jack? Skulle jag fixa att röra mig obehindrat?

Skulle jag bli en belastning för de övriga skådespelarna?

 

Jag lade beslutet i producent/regissör Pias händer. Jag sa att jag är villig att chansa, att kämpa, men att om hon tyckte det var för riskabelt så fick hon sätta in någon annan istället för mig.

 

Jag fick hennes fulla förtroende.

 

Jag missade början av rep-perioden. Men snart kunde jag närvara. Jag satt på en bänk och läste mina repliker och ursäktade mig med "Sedan kommer jag gå runt...", "sedan kommer jag snubbla där..." och "sedan kommer jag kunna spela mer..."

 

Ni, kära ensemble visade mig ett enormt tålamod och stöd. Och jag hade nog inte fixat detta utan er.

 

När augusti infann sig och vi samlades åter efter vårat sommaruppehåll hade jag lyckats släppa kryckorna och kunde gå obehindrat.

Alla slet hårt för att hinna få ordning på repliker, danser, sånger och inte minst myggor.

 

På något sätt föll så allt på plats lagom till premiären.

 

När vi nådde slutet på vår första föreställning och alla stod uppställda med sina lyktor bakom läktaren och jag fick gå fram mellan era led... Det var så stort. Så underbart.

Vi hade klarat det!

 

Jag har varit med i Teater Traska i många år. Alltid får man den där underbara kärleksfulla känslan när spelperioden går igång. 

Alla hjälper varandra. Gammal som ung samarbetar för att göra en fantastisk föreställning varje kväll.

Gänget blir sammansvetsat.

Men jag vill påstå att gänget i ensemblen 2016 var det goaste och mest kärleksfulla på väldigt länge.

 

Kanske var det budskapet vi spred som även satte sig i allas våra hjärtan.

 

Att ta den goda vägen hellre än den onda... Att se vackra, ljusa saker istället för mörka... Att inte ohämmat sprida lögner och rykten, utan ta reda på fakta och hålla sig till rättrådigheten... Sanningen...

 

Vi blev sannerligen en familj.

 

Hela vägen från uppvärmningarna till improviserade fem-minutersfester efter föreställningen var magiskt.

 

Så när ni imorgon samlas för er spännande "Femkamps-dag", när ni bänkar er vid middagsborden, när ni sjunger och skrattar, och dansar natten lång.

Minns väl att jag finns med er.

För i mitt hjärta har ni alla en särskild plats.

Ni är mina vänner för alltid, och jag kommer sakna er alla framöver.

 

Puss och kram från Eder tillgivna Leandertalare