Leandertalaren

 

Igår var jag och min kära hustru inbjuden genom Teater Traska att närvara vid Östgötateaterns generalrepetition av Molieres "Misantropen".

 

 

Min kunskap om Moliere ska ärligt talat beskrivas som ganska svag. Jag har sett klassikerna "Tartuffe", "Den inbillade sjuke" och "Den girige", och jag gjorde ett specialarbete om författaren då jag pluggade på folkhögskola i början av 00-talet.

Så det var med öppet sinne jag slog mig ner i Östgötateaterns pampiga salong.

 

Pjäsen är regiserad av Michaela Granit, manuset är översatt av Allan Bergstrand och bearbetat av Michaela Granit och Marc Matthiesen.

Medverkar gör Ann-Sofie Andersson Kern, Jesper Barkselius, Luiza Stanescu, William Wahlstedt, Tobias Almborg, Karin Oscarsson, Kardo Mirza och Ludwig Bertling Wiik.

 

Misantropen, som skrevs 1666, handlar om författaren Alceste som tappat sin tro på mänskligheten. Han är helt enkelt urless på det rövslickeri och intrigmakande som försiggår omkring honom. Hans omvärld styrs av ytliga möten och förljugna ideal. Han själv lever dock efter sin egen filosofi. Att ständigt vara ärlig och uppriktig, även om det sårar hans omgivning.

Alceste har en käresta, Célimene. Hon må vara hans stora kärlek, men lever hon verkligen upp till hans ideal? 

Nej, Célimene verkar vara Alcestes raka motsats. Hon älskar stora fester, vackra kläder och att ha många friare runtomkring sig.

 

Östgötateaterns version av "Misantropen" har placerats i en krock mellan 1600-talets barock och nutidens besatthet självspegling och jakt på facebook-likes.

Barockklänningar korsas med nike-sneakers, yviga peruker med flashiga Rolex-klockor. Mobiltelefoner och selfies möter brev och promenadkäppar.

Scenografin är väldigt enkel, en divan som flyttas fram och tillbaka mellan de olika scenerna i första akten och några vanliga trästolar i andra akten. 

Texten är rapp och på vers, och det gammaldagsa språket är till en början lite lurigt att hänga med i. Tyvärr flyger replikerna ibland fram lite för hastigt för att man ska hinna med att både höra och uppfatta vad som sägs. 

Replikerna får dock en extra dimension då skådespelarna riktigt gestaltar orden med koreografi och rörelser. I bakgrunden ligger hela tiden musik och ljudeffekter som förstärker stämningen och i fonden kan man se hur skådespelare rör sig som vålnader.

 

Helheten av scenbilden blir dock lite svår att greppa. Jag missade en del av texten då jag istället tittade på saker som hände i bakgrunden, och då det hela gick ganska fort fram så var det svårt att komma in i texten igen.

Många scener där samtliga aktörer är på scen blir dock riktigt häftiga då allt, musik, rörelsemönster och repliker stämmer överens med varandra, och sångnumren som avslutar de båda akterna är fräna.

 

Så sammanfattningsvis kan jag säga att "Misantropen" är mycket sevärd. Men man ska som publik vara beredd på att fokusera och hänga med. Det är ingen lättsam komedi där man kan luta sig tillbaka och låta sig bli road. Det är en tragikomisk historia som lockar till både skratt, obehag och gråt.

 

Jag ger betyget 3 av 5 bussar. 

 

Misantropen spelas på Östgötateatern i Linköping 4 november till 10 december, och i Norrköping 7 januari till 28 januari.

 

Bild hämtad från Östgötateatern