17:12:37
Vårens första dag!
Hej på er, alla glada!
Och alla ledsna, arga, sura och tvära också.
Hej allihop, helt enkelt!!!
Jag sitter här och är lite lagom sentimental idag.
Ja, jag var det redan igår, och lär vara det ett tag framöver också.
Det är nämligen som så att det nu är ett år sedan jag bröt mitt ben.
Det var en väldigt stor grej i mitt liv. Jag har aldrig skadat mig tidigare, och har aldrig varit allvarligt sjuk, så förra våren var en tid då jag var så svag som jag någonsin varit.
Här i slänten halkade jag för ett år sedan. Här låg jag när jag insåg att livet skulle komma att bli rätt annorlunda framöver.
De flesta vet vad som hände, men jag tänker beskriva det igen ändå.
Syrran och hennes familj renoverade huset i Björkfors. De bytte tak och fönster, och jag var där för att hjälpa till lite.
Torsdagen den 10:e mars 2016 jobbade jag morgon.
Jag gick upp 03:40, och körde varvet in till Linköping, vidare till Finspång och så hem igen.
Sedan skulle jag ha ledigt ända till måndagen, veckan därpå.
Så jag sa till kollegorna att nu tar jag lite långhelg, och så drog jag hem.
Jag bytte kläder, hämtade Jenny på bibblan där hon jobbat förmiddag och så åkte vi till Björkfors.
Jag assisterade vid ett par fönsterbyten. Jag hjälpte till att bära upp de nya fönstren och jag skruvade loss gamla beslag och gångjärn.
Sedan skulle jag bära ut de gamla fönstren. De skulle placeras på en släpkärra som stod längst ner på parkeringen som var full av bilar och containrar på grund av bygget
.
Jag bar ut sex fönster. Det gick så bra så.
Jag tog det sjunde och gick nerför trappan...
Solen sken denna dag. Jag minns att jag var på ett väldigt gott humör. Jag tycker om att jobba med kroppen, och kände mig stark. Våren hade börjat, och jag älskar våren. Två veckor tidigare hade jag och Jenny hämtat ut vår nya bil som var en riktig drömbil.
Vad fanns det egentligen att bekymra sig om?
Syrran gick ut samtidigt som jag.
Hon skulle börja jobba vid 16:00 och skulle just åka till Kisa. Jag skojade med henne om att hon skulle ta det försiktigt då hon backade ut då min nya pärla stod bredvid hennes.
Sedan vek jag runt den parkerade bilen som stod vid kärran.
Jag gick längs grässlänten.
Något steg kvar sedan skulle det näst sista fönstret vara utburet.
Högra foten halkar utför slänten.
På ett ögonblick sjunker jag neråt... Jag känner knaket i hela kroppen... Fönstret krossas över mig...
Plötsligt ligger jag i slänten.
Foten hänger lealös.
Benet är av!
Jag fattar det direkt.
Jag hör syrran starta sin bil och känner att jag måste få tag i henne.
Jag vrålar hennes namn, men hör hur hon backar ut och kör iväg...
Mobilen i byxfickan.
Jenny finns inne i huset, men hon brukar lägga ifrån sig telefonen. Hon kommer förmodligen inte höra den ringa.
Svågern hänger förmodligen ute på en byggställning eller är på taket.
Mamma är hemma. Jag vet att hon är i sin lägenhet. Så jag ringer henne.
"Jag har brutit benet!"
Mamma frågar vad jag sa och jag upprepar mig sammanbitet.
"Jag skickar ut alla!" säger hon chockat.
När jag ligger där och väntar känner jag hur det snurrar i huvudet. Benet är böjt vid knäet och jag känner att jag måste lägga ut det rakt. Jag biter ihop och lägger det nedåt.
Hemsk känsla!
Jag känner att jag måste hålla mig lugn.
Andas långa, djupa andetag och inte rusa iväg med tankarna.
Håll tankarna klara.
Har jag skurit mig någonstans?
Nej, det ligger glassplitter överallt, men jag verkar ha klarat mig.
Har benpipan gått ut genom skinnet?
Jag kikar neråt. Byxbenet täcker såklart skadan...
Men det ser torrt ut. Inget blod...
Bra...
Ambulans tillkallas och en stimmig halvtimma tar vid.
Det var en sjuk dag.
Helt vansinnig!
Och det var en dag då jag blev helt handikappad och hjälplös.
Jag opererades under natten mot fredagen.
Fick en märgspik inslagen i skenbenet som vridits av någon decimeter över fotleden. Vadbenet var också av, men det lades bara till rätta och skulle läka av sig självt.
Inget gips.
Läkaren som opererade mig sa att skadan var väldigt bra. I och med att benet vridits av, och inte brutits så kunde han få dit foten i rätt vinkel. Skenbenet var som två pusselbitar som föll fint på plats, sa han.
Bilder tagna i sjuksängen dagarna efter operationen. Lägg märke till svullnad och färg på vänsterbenet. Jag har fortfarande kvar lite av det där blåmärket vid benbrottsstället.
För ett år sedan denna dag började min väg tillbaka
Jag lärde jag mig även ett nytt ord.
Stegmarkering.
Att inte belasta foten alls, utan ta ett normalt steg, men låtsas att man har en knäckebrödsskiva under foten som inte ska krossas.
Det tog ett bra tag innan jag fick kläm på det, men med övning kommer färdighet.
Rehabtiden var jobbig på många sätt.
Jag hade kvällar då jag bara villa gråta. Då allt kändes hemskt!
Att duscha var en pina. Att bara gå på toaletten var hemskt. Att inte kunna hämta ett glas vatten själv. Att inte kunna hjälpa till hemma. Att bli en belastning för nära och kära.
Jag mådde skit!
En av de kvällar då livet kändes hemskt...
Men så kom ett litet framsteg någon gång ibland.
Som när jag lyckades dra på mig byxorna själv. Eller strumporna, för den delen!
När jag kunde duscha själv första gången!
När jag fick släppa kryckorna och börja med fysioterapin.
Det är en säregen känsla att lära sig gå i vuxen ålder.
Skylten gjorde Jenny till mig. Hon är rolig, hon...
Mitt medicinschema. Jag var verkligen fullproppad med droger där ett tag... Det gjorde mig till en riktig hårding. Bilden är tagen på påskafton. Jag fick sitta i solen på balkongen och njuta en stund medan frugan stökade runt i köket.
Jenny fixade påskmiddag. Hon var helt fantastisk och jag hade inte klarat mig igenom den här perioden i livet utan henne.
Det blev en lång kamp, och jag känner fortfarande av det hela i benet varje steg jag tar.
Det gör inte ont, men det känns.
Fotleden har inte återfått rörligheten helt och fullt, och kommer förmodligen alltid vara lite stel enligt fysioterapeuten.
Knäet är helt återställt i rörligheten, men det känns fortfarande skumt strax under knäskålen ner mot smalbenet. Det känns numt, liksom.
Att stå på knä känns äckligt... Så det undviker jag helst.
Jag och mitt ärr. Jag är en riktig värsting.. Har en spik i benet, vettö...
Såhär ett år senare så kände jag att jag ville göra något extra. Jag ville göra någon kul grej.
Benknäckarslänten som jag snabbt döpte platsen där allt hände till fick bli centrum för mitt firande.
Jag tog med de familjemedlemmar som var lediga vid rätt tidpunkt, ca 15:20-15:30, med mig till slänten, och bjöd in till picnick. Exakt ett år efter olyckan.
Benbrytarfika. Kärleksmums och mjölk. Finns inte mycket som är godare än det... Högtiden firades tillsammans med Wilma och mamma. En riktigt fin stund som kontrast till stunden för ett år sedan.
Detta tänker jag ska få bli en tradition.
En tid att minnas hur snabbt livet kan ändras. Hur nära katastrofen var, om jag hade skurit upp djupa sår på glassplittret och hur hårt man måste kämpa för att läka sin skadade kropp.
Jag vill också minnas att det faktiskt går att resa sig, och att man blir starkare för varje fall man råkar ut för.
Jag har lärt mig mycket på det jag varit med om.
Jag skulle aldrig vilja råka ut för något sådant igen, men jag är tacksam för att jag tagit mig igenom det.
Så nu vill jag önska er alla en trevlig lördagsafton!
Här ska ses på Melodifestival. Givetvis i ensamhet då frugan som alltid jobbar kväll på lördagar.
Men jag trivs rätt bra i ensamhet. Jag laddar mina batterier så jag ska vara på topp när sällskapet kommer hem sedan.
Ha det så bra nu, alla vänner!!!
Puss och kram!!!