20:21:15
Minnen från bröllopsresan. Del 4
Hej på er!
Nu var det ett tag sedan jag skrev om min och Jennys bröllopsresa, men jag har ju en etapp kvar att berätta om.
När jag avslutade förra inlägget så lämnade vi Irland bakom oss. Jag hade fått mitt lystmäte av irländsk kultur, så nu skulle Jenny få sitt av storstad och inte minst musikal.
Vårt nästa stopp: London!
Vårat plan som lyft från Dublin Airport i strålande sol tog sig in över England som alltmer försvann under tunga och gråa moln under oss.
Vår flygning till Irland, vilken ju var min första, gick helt felfritt. Vädret var bra och flygningen var lugn.
Nu blev det dock lite sämre förhållanden.
Vi flög in över Heathrow där regnet vräkte ner och vinden kastade en aning. Vår flygbesättning satte dock ner planet mycket lugnt och fint. De hade flugit i betydligt sämre väder, som tur var.
Vi tog oss in i bagagehallen och fck tag i våra väskor innan vi letade oss ut mot ankomsthallen där en transfer skulle vänta in oss för att köra oss till hotellet.
När vi var på väg ut ringde Jennys mobil. Det var taxibolaget som undrade var vi var. Jenny sa att vi var på väg ut och telefonisten sa att vår chaufför ringt och sagt att han väntade vid Marks & Spencers.
Toppen, tänkte vi och tog oss dit.
Där stod en man. Jag tippar på att han kom från Indien, att döma av hans dialekt. Han höll en skylt med vårt namn på så vi gick fram. Jag hade vår voucher redo att visa upp, men han ville inte se den. Han tog Jennys väska och drog iväg.
Jenny och jag såg på varandra en kort stund. Sedan följde vi honom.
Han tog oss ut till parkeringshuset där han betalade sin biljett. Samma system som hemma i Linköping, där man får en biljett som sedan ska viseras vid utfarten.
Mannen gick före oss och vi kom fram till en gammal Cheva. En sån där lite större sak där man kan få in åtta passagerare. Den var dock inget vidare bra skött. Såg ut mer som en småbarnsfamiljebil än en taxi.
Jenny och jag tittade återigen på varandra då chauffören lastade in våra väskor.
Sedan tog vi plats och han gasade iväg.
Jenny tog min hand. I en hisnande fart for vi mot P-husets utfart.
Där tog det stopp.
Chauffören letade i sina fickor och i bilens fack och skrymslen där framme.
"Oh!!" utropade han. "I lost the ticket..."
Jenny och jag tittade på varandra. Bra start på färden.
Han letade febrilt vidare, men fann inte sin biljett. Han tryckte på knappen och fick tala med biljettkontoret. Han fick återigen betala sin P-avgift vid utfarten innan bommen svängde upp och färden tog fart igen.
Regnet föll och bilens rutor immade snart igen. Chauffören kryssade fram och tillbaka på motorvägen innan han tog sig in i de centrala delarna av London.
Han gasade förbi gamla damer som korsade vägen, han körde rakt ut i korsningar, cyklister flög omkring runtomkring oss (nästan) och Jenny höll hårt i min hand.
Så äntligen var vi framme.
Hyde Park Boutique Hotel.
Denna bild tog vi dagen efter vår ankomst då vädret blivit aningens mer tillmötesgående.
Denna utsikt möttes vi av då vi tagit oss upp till vårt rum.
Hotellet i sig var inte världens bästa, men enligt vänner som kan London så är det tydligen ett vanligt fenomen.
Lobbyn var väldigt kal och ogästvänlig, portieren var dryg och inte alls gästvänlig och rummet var slitet och trångt. Vårt rum låg dessutom på fjärde våningen och hotellet hade ingen hiss. Detta visste vi dock om då vi bokade för det stod att portieren skulle bära upp väskan åt oss.
Och ja... Det gjorde han. Jennys väska.
Jag fick bära min egen uppför de vindlande, trånga trapporna.
Nu var vi bortskämda av att ha bott på väldigt fina boenden på Irland och av att ha blivit mycket bra bemötta av alla där, så det blev en väldig kontrast.
Jenny och jag tog det lite lugnt en stund innan vi tog oss ut i jakt på mat.
Vi hamnade på Mc`Donalds.
Sedan gick vi ett varv på ett köpcentra innan vi tog oss tillbaka till hotellet igen.
Dagen därpå gick vi upp tidigt och gick ned för att inta hotellfrukosten.
Återigen en stor besvikelse.
Matsalen var lika hemskt inredd som lobbyn. Buffén var definitivt inte värd pengarna och tanten som skötte serveringen var allmänt tillknäppt.
Aningens besvikna gick Jenny och jag ut på stan istället.
Vi hoppade ombord på en klassisk röd dubbeldeckarbuss som tog oss in mot centrum. Närmare bestämt Oxford street.
Jenny letade sig fram som en blodhund på jakt efter sitt byte, till Beyond Retro. En loppis i London. Typ...
När vi varit där i tre år gick vi upp till Oxford Street igen. Där vimlade det av folk, cyklister och bussar...
När Jennys shoppingbegär stillats en aning återvände vi till hotellet för att förbereda oss inför kvällen.
Vi vilade lite, piffade till oss lite och började känna fjärilarna i magen börja fladdra.
Vi tog en promenad genom Hyde Park för att ta oss till Hard Rock Café där vi tänkte inta kvällens middag.
En härlig promenad genom en vansinnigt vacker park.
Vi hittade restaurangen och fick ett bord på uteserveringen. Tur var väl det, med tanke på skylten...
"No drugs or nuclear weapons allowed inside"
Fantastisk mat... Helt fantastisk!!!
När vi var mätta och belåtna rullade vi vidare i Londonkvällen.
Vi tog oss till Piccadilly Circus.
Ett stenkast därifrån ligger nämligen:
Her Majesty´s Theatre där vi skulle se "Phantom of the opera"
En magisk känsla att komma in i salongen där musikalen spelats sedan urpremiären 1986.
Efter musikalen, som var fantastisk, gick ett sagolikt lyckligt Kisa-par återigen ut i London-natten.
Tempot var högt och det var folk överallt då vi letade oss fram över Piccadilly till den busshållplats där bussen skulle stanna för att ta oss med hem till hotellet igen.
Dagen därpå, var vår sista dag på resande fot. Vi skulle checka ut, och sedan spendera dagen på stan innan flyget skulle lyfta hemåt på kvällen.
Sagt och gjort. Vi checkade ut, men förvarade våra väskor på hotellet då vår transfer skulle hämta oss där på kvällen.
Frukost tog vi på ett litet urmysigt frukostcafé något kvarter ifrån hotellet. Så mycket trevligare service och mycket mer prisvärd frukost än den som erbjudits på hotellet.
Med mätta magar gav vi oss ut på nya äventyr i jakt på turistmål.
Tunnelbanan tog oss raka spåret till:
Big Ben och The Houses of Parliament.
Jag var mycket sugen på att åka några varv i The London Eye, men då Jenny är mycket rädd för höjder, och kön till det stora hjulet var mycket lång, så hoppade jag över detta. Istället tog vi oss till:
Westminster Abbey
Vi vandrade vidare längs små mysiga gator.
Och plötsligt var vi utanför
Buckingham Palace
Drottningen var hemma enligt flaggningen, men hon måste ha varit trött eller snuvig eller så, för hon bjöd inte in oss trots att vi rest så långt för att hälsa på i hennes fina land...
Vi vandrade vidare mot nya flådiga mål...
Harrods...
Jenny och jag gick in och shoppade loss lite...
Vi käkade middag på Hard Rock Café även denna dag. Vi fick samma bord igen och kyparen sa att det från och med nu officiellt var vårt bord. Han skulle ordna en liten skylt åt oss, sa han med ett leende.
Sedan gick vi mot hotellet. Återigen genom Hyde Park.
En liten vän. Hyde Park vimlade av mer eller mindre tama ekorrar.
Vi funderade på att köpa hus i parken...
Vi slog oss ner på en bänk. Njöt av vår sista dag på bröllopsresan.
När vi vandrade genom parken mötte vi ett par ridande poliser.
Artig som jag är så ville jag ju hälsa på dem.
De nickade mot oss och sa:
"Good afternoon."
"Hi!"
Jag kände pulsen öka. Hur hälsar man på ridande Londonpoliser?
Jag gjorde som hemma...
"Hi, hi!"
Jag hörde hur fel det lät samtidigt som Jenny snabbt rörde sig bort från mig och de småleende poliserna skrittade vidare...
Ja, ja... De har väl mött förvirrade svenskar förr...
Jag och Jenny gick tillbaka till hotellet och checkade ut vårt bagage. Trötta och aningens hemlängtande slog vi oss ner på hotellets trappa i väntan på taxin.
En viss oro kändes dock för att det skulle vara samma skräckchaufför som körde oss från flygplatsen...
Men med stor lättnad såg vi en snygg, blank Mercedes svänga in vid trottoarkanten. En välartad ung man med skjorta och slips hjälpte oss in i bilen, tog emot vår voucher och började köra oss mot Heathrow.
Han var mycket trevlig. Såg ut att vara från typ Bosnien eller något liknande, och han hade bott i London i fyra år och körde både taxi och buss. Så han och jag hade en del att prata om.
Han körde oss raskt men säkert ut ur London. Han sa att vi hade alla odds mot oss, dock. Både modeveckan och en stor rugbyfinal skulle ske i London under kvällen så trafiken var mycket tät.
Vi var lite oroliga för att inte hinna fram i tid, men då tittade han med säker blick på oss i backspegeln och log.
"There is no need to worry... You got me!"
Och nog tog han oss till flygplatsen i god tid också. Han fick en saftig dricks och tackade oss så mycket.
Sedan irrade vi in i Heathrows stora terminaler...
Jenny och jag tog oss igenom säkerhetskontrollen. Jenny såklart med den sedvanliga extra undersökningen då magnetmätaren blinkade illrött då hon gick igenom den...
Vi hittade taxfreen där vi shoppade loss lite. Sedan var det bara att vänta...
SAS-planet som skulle ta oss hem...
Så underbart det var att gå ombord på planet och kunna börja prata svenska igen. Att höra svenska! Att förstå och bli förstådd på sitt modersmål! Helt underbart!
Vi lyfte från engelsk mark och flög hemåt i natten.
Jag nämnde för flygvärdinnan att vi var på väg hem från vår bröllopsresa och hon grattade oss med ett stort leende. Hon frågade vart vi varit och vi berättade kortfattat om allt vi haft för oss. Hon gick vidare, men kom efter en stund tillbaka.
"Ni må vara på väg hem, men änsålänge är ni på er bröllopsresa. Här får ni en gåva från oss på SAS!"
Då jag skulle köra hem så fick vi ta det med oss.
En mycket trevlig och oväntad gest som verkligen gör att vi som kunder definitivt kommer välja SAS även nästa gång.
Flygningen hem var lite gropig, och då vi gick in för landning gungade det kraftigt i planet.
Även de mer vana resenärerna runtomkring i planet såg lätt oroade ut då vi närmade oss Arlandas landningsbana.
Jag såg hur marken närmade sig utanför fönstret och kände hur planet gungade. Med bara någon meter kvar innan landningsställen tog mark gungade planet såpass mycket att jag trodde vingarna skulle slå i marken. Men vi tog mark med hjulen först och kunde snart taxa in mot terminalen helskinnade. Mycket snyggt jobb av piloterna.
Vi hittade våra väskor i ett folktomt Arlanda, och tog oss ut till parkeringen där Jennys kompis Catrine skulle möta oss. Hon körde oss upp till Arlanda två veckor tidigare och hade varit bilvakt åt oss sedan dess.
Jag såg ett par strålkastare svänga in på parkeringen och kände genast igen dem.
Där kom våran bil! Där kom våran skjuts!
Att möta Catta och krama om henne var helt fantastiskt. Hon lämnade oss som sagt ett par veckor tidigare. Då var vi peppade, nervösa och vilsna.
Nu stod hon åter framför oss och vi var överväldigade av känslan att vara hemma igen!
Jenny tog plats i baksätet och jag satte mig bredvid Catta i framsätet. Hon körde genom Stockholm och vidare till Nyköping där vi bytte.
Att återigen sitta på "rätt" sida i bilen. Att köra på "rätt" sida vägen igen! Det var så härligt!
Catta hoppade av i Linköping och jag rattade oss hem till Kisa där vi störtdök ner i sängen runt femtiden på morgonen.
Dagen därpå åkte jag ner till Ica och handlade hem lite frukost och mat.
Känslan att vandra på bekanta gator, att känna igen folket, kunna prata obehindrat, veta vad som finns i alla förpackningar... Det var så härligt.
Så efter två veckors bröllopsresa kan jag bara konstatera att borta är bra, men hemma...
...det är ta mig sjutton bäst!
Vi hade en fantastisk resa och upplevde massor av roliga saker.
Att få göra den här resan var en dröm, och att få göra den med sin allra bästa vän, sin stora kärlek... Det var sagolikt.
Jag kommer se tillbaka på allt jag varit med om och glädjas. Vissa saker kommer jag nog tvivla på att jag faktiskt upplevt, men då kan jag titta på alla bilder och känna..
Jo, jag var faktiskt där... Jag stod i Titanics torrdocka i Belfast. Jag gick längs the Cliffs of Moher. Jag satt på Irlands äldsta pub och drack Guinness. Jag åkte tunnelbana i London och jag var på musikal i West end.
Så tack Jenny för att du delade den här resan med mig.
Nu återstår bara en sak...
Det är att säga:
Puss och kram!!!