Leandertalaren

Några veckor före jul lånade jag hem en bok från Bibblan.

Det var "Rövardotter" av Jackie Ferm.

 

Det är en självbiografi skriven av henne själv och spökskrivaren Ola Brising.

 

Jag har alltid fnyst lite åt alla dessa självbiografier och memoarer som skrivs av 20-åringar. Jag har väl alltid tänkt att deras liv har ju just börjat! Varför ska de sammanfatta det i bokform redan?

Men i Jackie Ferms fall känns det inte ett dugg tveksamt. Hon har samlat på sig nog med erfarenheter här i livet så det räcker och blir över.

 

För er som inte har helt hundra koll på denna Jackie kan jag berätta att hon är dotter till Lars Ferm. Mannen som tidigare hette Lars-Inge Svartenbrandt och som varit känd som Sveriges farligaste man.

Lars Ferm har spenderat större delen av sitt vuxna liv i fängelset. Han har rånat banker, postkontor, Systembolag, affärer, han har misshandlat människor, han har skjutit mot polis och han har tagit gisslan.

1990 fick han en dotter som fick namnet Jacqueline Ferm.

 

I boken "Rövardotter" får vi följa hennes väg genom barndom och tonår. Vi får en inblick i hennes barndom då hennes föräldrar fortfarande var gifta.

Hon berättar hur föräldrarna bråkade en kväll. Mamma Susanne var arg för att Lars inte hade några pengar. "Vi har ju för helvete inte ens råd att köpa mjölk!" skrek hon till sin man som i ursinne hoppade ut genom fönstret och förvann.

En stund senare kom han tillbaka med Statoils handkassa i ena handen och en mjölkpaket i den andra.

 

Charmig historia som en kort stund fick mig att le, men ack så tragisk när man tänker efter. Jackie fick två små bröder som hon stod väldigt nära. Särskilt då föräldrarna inte tog något ansvar för något av barnen. Jackie som inte ens hunnit fylla tio år blev som en extramamma.

 

Lars åkte in och ut ur fängelset. Till slut fick mamma Susanne nog och tog ut skiljsmässa. Ett tag levde hon gott. Var ofta ute och dansade och var eftertraktad bland män i sin omgivning. Men så träffade hon en man som drog in henne i alkoholism.

Det blev värre och värre och barnen blev riktiga lortgrisar som alltid fick göra vad de ville. Men mamma Susanne hotade dem. "Om ni talar om hur vi har det hemma så kommer Prussiluskan och tar er!" sa hon och självklart höll barnen tyst om Susannes missbruk.

 

Misären växte dock och till slut sprack förhållandet mellan Susanne och hennes nya man.

Lars som kom ut ur fängelset försökte återta rollen som far i familjen. Men en kväll slog något slint i hans huvud. Han började misshandla Susanne. Han slog henne nästan medvetslös framför ögonen på Jackie. Jackie låste in sina småbröder på deras rum och kastade sig sedan över sin mammas huvud för att skydda henne för hon mindes från skolan att huvudet var mycket ömtåligt.

Jackie fick ta emot en hel del stryk hon också innan Lars försvann från lägenheten.

 

Efter det kom Prussiluskan och hämtade barnen. Lars åkte återigen in på kåken och Susanne föll djupare in i missbruket.

 

Därpå följde flera år av fosterhem och behandlingshem. Syskonen delades upp och fick bo hos olika fosterfamiljer och Jackie blev arg och besviken på allt. Hon stod inte bara plötsligt utan sin familj, hon var dessutom på väg att bli tonåring.

 

Åtskilliga rymningar, åtskilliga trotsigheter mot fosterföräldrar och åtskilliga flyttningar följde likt en snabbt nedåtgående spiral. Jackie blev sexuellt utåtagerande och förlorade oskulden som 13-åring då hon följde med en man hem, då han gav henne lift när hon var på rymmen.

Jackie spenderade många år på hem för flickor med självskadebeteende. Hennes närmaste vänner var tjejer med anorexia eller bulimi, eller flickor som skar sig. Inte ultimat sällskap för en tonåring med tung barndom, kan tyckas.

 

När hon var runt 15 år dog hennes äldsta lillebror, Jack, i en bilolycka. Detta tog hon väldigt hårt och det är ett mycket starkt och känslosamt parti i boken. Jackie berättar hur hon ensam tvingades ta ansvar för sin brors begravning. Hon var tvungen att identifiera hans kropp, och hon fick ansvaret för att sprida hans aska. Detta eftersom hennes pappa fortfarande satt inne och hennes mamma var djupt nedgången i drogmissbruk.

 

När Jackie så småningom blev myndig började hon ta egna beslut om sitt liv. Hon ville hämnas på sin pappa. Straffa honom för allt hon fått utstå. Därför kontaktade hon tidningen Slitz chefredaktör. Hon berättade vem hon var och vad hon ville och han nappade genast.

Jackies hämnd bestod i att alla pappa Lars medintagna skulle ha nakenbilder av hans dotter i sina celler.

En hämnd som säkert tog hårt på honom.

 

Hennes medverkan i Slitz ledde till att produktionsbolaget som låg bakom dokusåpan "Paradise Hotel" hörde av sig. De såg sin chans att använda sig av den populära skandalprinsessan Jackie i sin jakt på tittarsiffror, och eftersom hon inte hade någonstans att bo, knappt några vänner och knappt några pengar så tackade hon ja.

 

Hon gick och vann programmet och åter i Sverige var hon i mediernas klor. Hon var det hetaste namnet på alla innelistor för tillfället. Alla ville festa med henne och alla ville ha henne med på sina fester.

Jackie drogs in i ännu en nedåtgående spiral. Hon förstod inte att folk bara utnyttjade henne. Hon förstod inte att hon borde kräva betalt för PR-jobb hon gjorde och hon förstod inte att vännerna hon fick runt Stureplan inte var riktiga vänner.

Något år senare var hon återigen utfattig, nedsupen och ensam.

 

Men hon finner till slut energi att resa sig igen. Hon träffar en journalist som intervjuat henne något år tidigare som hon gillar. Det visar sig att han gillar henne också. Tillsammans börjar de skriva hennes självbiografi. Boken som skulle komma att få namnet "Rövardotter". Då boken ges ut är de båda ett par och de har två hundar tillsammans.

 

Jag fastnade ganska snabbt i Jackies berättelse. Boken är verkligen skriven med hennes ord, och man hör hennes uppstudsighet och attityd. Jag stör mig ibland på att hon inte analyserar vissa saker lite djupare utan bara konstaterar något lite snabbt. Till exempel viss vårdpersonal på olika hem som hon inte gillar. De dömer hon helt sonika ut som dumma i huvudet. Kanske borde hon ställa sig frågan varför de gjorde som de gjorde. Fyllde det något syfte i hennes behandling och kunde de ha hjälpt henne om hon bara låtit dem.

Men i huvudsak känner jag stor medkänsla för henne när jag läser boken. Hon har levt 23 år då boken skrivs och hon har då upplevt fler uppgångar och fall än andra skulle hinna med på flera livstider.

 

Jag påminns om ett uttryck som jag ofta bär med mig och som jag ofta sagt till mig själv då livet varit tungt..

 

Att vara stark är inte att aldrig bryta ihop, utan att alltid resa sig igen.

 

Jackie ser sig själv som svag i många skeenden av livet, men jag ser en enorm styrka. En livskraft lik en liten blomma som kämpar sig upp genom asfalten.

Jag tror den här boken kan vara till stor hjälp för många, både tjejer i hennes situation, och för sådana som jobbar med tjejer i hennes situation.

 

 

Jag ger avslutningsvis boken 3 av 5 bussar i betyg.